Översättning

Pirta/
RAILI MALMBERG

EEVA AHTISAARI

FRÅN HJÄRTAT AV SAVOLAX TILL STORA VÄRLDEN

Beskyddaren för Kalevalaisten Naisten Liittos jubileumsår, Republikens presidents maka, fru Eeva Ahtisaari, tog emot förbundets och Kalevala Korus representanter i presidentens slott. Vårt besök hade två orsaker: vi ville överräcka det första exemplaret av Kalevala Korus jubileumsbok och av jubileumssmycket till fru Ahtisaari och samtidigt förhöra oss om hennes åsikter och tankar i dag samt om hennes hälsning till kalevalakvinnorna.

Det var feststämning, leenden och gott humör.

Jubileumsangelägenheterna var avklarade, gåvorna överräckta och boken och smycket vederbörligen beundrade av den förtjusta mottagaren.

Stämningen i röda salongen på slottets tredje våning var varm och hemtrevlig. Eeva Ahtisaari hade nyss återvänt från ett statsbesök i Frankrike och hon hade färska minnen av den lyckade resan. Under sitt första år hade presidentparet hunnit med så många resor till olika länder och världsdelar att det gick runt i huvudet bara av att höra resmålen uppräknas.

Eeva Ahtisaaris första tid som rikets första dam har varit fylld av krävande internationella representationsuppgifter som hon klarat med glans, eftersom hon är en erfaren globetrotter. Äktenskapet med Martti Ahtisaari har inneburit utomlandsboende

under många år. Eeva Ahtisaari är lika hemmastadd i New York som i Tanzanias huvudstad Dar es Salam, i Namibias huvudstad Windhoe som i Helsingfors.

Men var finns kosmopoliten Eeva Ahtisaaris rötter?

Av pursavolaxisk bondesläkt

Uttrycket "pursavolaxiska" lockar hos Eeva Ahtisaari fram ett klingande skratt som ingalunda blir det enda under vår intervju.

- Jag kommer faktiskt från en savolaxisk bondesläkt. I Jännevirta, omkring tjugo kilometer österut från Kuopio, fanns tre gårdar Hyvärinen. Släktingar från min fars sida hade bosatt sig där redan på 1500-talet. Min mor är också från Savolax, från Maaninka, så nog kan man på goda grunder kalla mig pursavolaxiska!

Jag ser tydliga savolaxiska karaktärsdrag hos mig själv, exempelvis en god portion savolaxisk nyfikenhet. Ibland händer det också att jag litet väl snabbt frågar gäster: "Jaha, och varifrån kommer man?"

- Själv är jag född i Varkaus 1936. Min far som var byggmästare arbetade då på Ahlströms fabrik. Därifrån flyttade han till Villmanstrand och byggnadsarbetena på Saima kanal och sedan till Helsingfors.

- Till Jännevirta, Taavettila gård, rymde vi undan kriget, och där inleddes sedan min studiebana när jag som 6-åring började i den folkskola som min farfar Taavetti Hyvärinen hade grundat i byn.

Från flitig skolelev till vuxenstuderande

Eeva Hyvärinen blev en ivrig och intresserad skolelev. Historia hörde från första början till hennes favoritämnen tack vare de goda historielärarna i flicklyceet i Kuopio.

- Jag var så ivrig att jag ur tidningen Kyläkirjaston Kuvalehti, som jag fann på Taavettila gårds vind, klippte ut alla bilder som kunde vara lämpliga för min historiearbetsbok. Tidningarna blev så sönderklippta att de var oläsliga. Det har jag nog senare ångrat litet!

Intresset för historia, lusten att studera, behovet att förkovra sig och utvecklas är egenskaper hos Eeva Ahtisaari som bestått till mogen ålder.

- I mig har det nog alltid bott en liten folkupplysare. Jag hoppas att alla människor skulle ha möjlighet att studera och förverkliga sig själva. Jag tror att en sådan inställning är rätt typisk hos oss finländare. Vi har alltid kunnat sätta värde på kultur och utbildning. Just däri ligger vår nationella styrka.

Själv har Eeva Ahtisaari uppskattat möjligheten till utbildning till den grad att hon i vuxen ålder, som nästan femtioåring återvände till universitetet för att slutföra sin filosofiekandidatexamen. Hennes pro gradu-uppsats inom den historiska disciplinen, som handlade om Hilda Käkikoski som kvinnosakskvinna och politiker, godkändes vid Helsingfors Universitet i november 1988.

Om kvinnor - och litet om män

Hilda Käkikoski var en av de nitton kvinnliga riksdagsledamöterna i vår första enkammarriksdag. Hennes mål var att kvinnorna skulle bli jämställda med männen. Till kvinnans medborgerliga rättigheter skulle höra rätt till utbildning och frihet att själv träffa sina val. Även rösträtt och rätt till arbete utanför hemmet var saker som Hilda Käkikoski ansåg vara nödvändiga.

Jämfört med kvinnorna på Hilda Käkikoskis tid har dagens finländska kvinnor det verkligen väl förspänt; vi har ju redan fått nästan alla de nämnda rättigheterna. Vad visar då en jämförelse mellan de finländska kvinnorna och deras europeiska medsystrar? Är vårt försprång fortfarande stort?

När vi frågade Eeva Ahtisaari, som har haft möjlighet att från parkettplats observera kvinnor på olika håll i Europa, om detta svarade hon så här:

- Under det besök jag nyss gjorde i Frankrike diskuterade jag med finländska kvinnor som gift sig med fransmän och det gjorde att jag fick ändra min uppfattning i någon mån; jag fick veta att även de franska kvinnornas utbildningsnivå var mycket hög och att de arbetar utanför hemmet nästan på samma sätt som finländska kvinnor, och i fråga om deras sociala förmåner finns det inte heller mycket att klaga på. Jag tror därför att vårt försprång i dessa saker kanske inte är så stort som vi inbillar oss.

- I jämställdhetsfrågor är våra kvinnor däremot klara föregångare i Europa. I detta avseende förtjänar våra unga män ett rätt högt vitsord tycker jag; vi håller på att få en helt ny generation av män som anser att jämställdhet mellan kvinnor och män är en helt naturlig sak.

- Attitydförändringen är åtminstone delvis de finländska mödrarnas förtjänst, de har tydligen kunnat fostra sina söner rätt. Jag tror att våra upplysta finländska kvinnor i frågor som ansluter sig till kvinno- och moderskapsrollen har till och med mycket att ge våra europeiska medsystrar.

Finns det något vi förlorar när vi ansluter oss till Europa?

Ganska ofta hör man påståendet att finskheten kan vara hotad som en följd av anslutningen till Europa. Särskilt oroar man sig för den finländska kulturen. Är det kanske så, att den hotar att tyna bort eller att i de gamla europeiska kulturländernas famntag smälta in i de andra ländernas kulturer?

Eeva Ahtisaaris svar kommer snabbt och säkert:

- Ingenting ens ditåt! Vi har en så stark identitet, en så unik kultur och ett så unikt språk, att det inte finns någon sådan risk. Vi kommer att förbli finländare, det är säkert! Men det är klart att det hela tiden sker en växelverkan; vi tar intryck av andra samtidigt som vi berikar den europeiska kulturmosaiken med vår egen insats.

- För min egen del kan jag säga att när jag som diplomatfru har varit tvungen att flytta från ett land till ett annat och från en landsdel till en annan har jag alltid, så långt det bara varit möjligt, sett till att i det vardagliga livet iaktta finländska traditioner. När jag bott utomlands har jag försökt ge mina gäster en möjlighet att få uppleva finskhet i någon form, det må sedan ha gällt mat, dukning eller programm.

Vi finländare har mycket att ge världen; konst, kunnande, teknisk know-how. Vi har verkligen ingen orsak till mindervärdighetskänslor, tvärtom: i oss bor en urkraft, en förfinad primitivitet, en rätlinjighet som jag beundrar.

- De finländska traditionerna har rotat sig så starkt också hos min son Marko att han senaste jul i New York vid en amerikansk julmåltid bjöd sin franska fästmö Nathalie Silvestre och hennes mor Nicole på urfinska läckerheter, karelska piroger och kålrotslåda! Där fick nog fransyskorna något att förundra sig över!

Har också Kalevala funnits i bagaget?

Eeva Ahtisaari skrattar lite åt frågan.

- I själva verket har min skol-Kalevala följt mig under alla de år jag flackat omkring. Den är en välbekant och kär bok, en bok som jag är du med och som jag hittar obehindrat i.

- Det första vi kontrollerade när vi flyttade till nya orter var för övrigt just att böckerna säkert fanns med. Vi är båda, både min man Martti Ahtisaari och jag, mycket ivriga läsare. Böckerna är verkligen viktiga för oss.

Om sina egna favoritböcker berättade Eeva Ahtisaari så pass mycket att de båda starka Eevorna, Eeva Joenpelto och Eeva Kilpi, står henne nära. Bland de finlandssvenska författarna har hon också sina favoriter, Märta Tikkanen, Bo Carpelan och Tito Colliander.

Under diskussionens gång framhävs dock hela tiden Kalevalas oslagbarhet som förstärkare av den finländska identiteten och självkänslan och också därför att den mer än något annat verk gjort vårt land känt ute i världen: Kalevala har ju översatts till 44 olika språk; de senaste översättningarna är gjorda till swahili, vietnamesiska och tamil.

Några ord om kvinnorna i Kalevala

Den tid vi reserverat för intervjun börjar lida mot sitt slut; i själva verket har den redan överskridits ett par gånger. Till sist ställer jag ytterligare en fråga till Eeva Ahtisaari, en fråga som i tiden var aktuell även för vårt förbunds grundare: vilken kvinna i Kalevala är mest värd en staty - den okuvliga, starka Louhi, författaren Elsa Heporautas förslag, den rena, blyga och oeftergivliga Aino, eller kanske Lemminkäinens mor som urtyp och symbol för den uppoffrande moderskärleken?

Eeva Ahtisaari behövde ingen betänketid:

- Min favorit är utan vidare Lemminkäinens mor! Världen har ett så skriande behov av kärlek, just sådan osjälvisk, uppoffrande kärlek som bara mödrar kan ge.

- Jag blev mycket gripen av den scen i Sallinens opera Kullervo där Kullervo tigger om en smula kärlek och att bli accepterad av de sina. Han frågar sin far: skulle du gråta om jag dog? Och fadern svarar: Nej, det skulle jag inte, en bättre son begrät jag! Sedan står syskonen i tur att få samma fråga och svaret är också detsamma: Nej, det skulle jag inte, en bättre broder begrät jag. Först modern rörs till tårar och är redo att erkänna att just en sådan son skulle jag begråta, just en sådan älskar jag.

- För att uthärda behöver en människa någon i sin närhet som är förmögen till villkorslös kärlek, som accepterar henne sådan hon är. På sådana mödrar som Lemminkäinens mor skulle det faktiskt vara efterfrågan i denna vår kalla och egoistiska tid!

När jag lämnar röda salongen i presidentens slott och vandrar ut under kristallkronorna minns jag med värme Eeva Ahtisaaris kloka tankar och hennes hälsning till kalevalakvinnorna runt om i landet: Jag uppskattar det viktiga arbete ni utför när ni slår vakt om den finländska kulturen och traditionen! Fortsätt i samma takt!

RAILI MALMBERG

Bildtext:

Den pigga och glada slottsfrun Eeva Ahtisaari var ett angenämt intervjuobjekt för ordföranden för Kalevalaisten Naisten Liitto, Raili Malmberg.