Översättning

REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS FÖREDRAG I "INDIA INTERNATIONAL CENTRE", New Delhi 26.11.1996

Allt sedan Indien blev självständigt har landet influerats av samma samhällsfilosofiska premisser som Europa. Indien är en demokratisk rättsstat som garanterar sina medborgare de grundläggande rättigheterna och friheterna. Den indiska försvarsmakten har under hela självständighetstiden varit strikt opolitisk. Bl.a. dessa omständigheter skapar förutsättningar för en dialog som annars kanske vore svår, rentav omöjlig att föra.

En annan lika viktig grundläggande faktor som förenar Indien och Europa är den likartade inställningen till den internationella säkerheten - konflikter får inte tillåtas att eskalera till väpnade sammanstötningar, de måste lösas genom förhandlingar. Bakgrunden till denna uppfattning står i båda fallen att söka i bittra historiska erfarenheter. Otvivelaktigt finns det också ett logiskt samband mellan ett demokratiskt samhällsskick och denna fredsinriktade attityd.

Det självständiga Indien tillförde det internationella samfundet en välkommen kombination av idealism och värnande om de nationella intressena. Detta drag har fram till våra dagar kvarstått inom den indiska utrikespolitiken. Finland och Indien har, då det gällt internationella tvister, ofta - framför allt inom FN - befunnit sig på samma sida.

När Europa var tudelat under det kalla krigets decennier, upprätthöll Indien intensiva förbindelser med båda delarna. Troget sin nehruanska världsåskådning vägrade landet att välja sida i konflikten mellan öst och väst och skapade sig i stället en i världspolitiskt hänseende central ställning i spetsen för neutralitetsrörelsen. Redan år 1949 beskrev Nehru Indiens utrikespolitik så här:

"Huvudmålen för denna politik är följande: strävan efter fred, inte genom alliering med någon stormakt eller maktgruppering, utan genom en självständig attityd till frågor som är omtvistade eller kontroversiella; befriandet av kuvade folk; värnandet om folkens och individernas frihet; undanröjandet av rasåtskillnaden samt den nöd, ohälsa och okunskap som största delen av mänskligheten är offer för."

Med undantag av att "befriandet av kuvade folk" har förverkligats, innehåller Nehrus definition inte ett ord som skulle behöva ändras i den dag som är. Det här är ett faktum trots att de världspolitiska händelserna ofta tvingade både Nehru och hans efterträdare att söka samarbete med än den ena, än den andra maktgrupperingen.

För tre decennier sedan knöt Indien, som ett av de första länderna utanför Europa, diplomatiska relationer med Europeiska unionen, i vilken Finland blev medlem 1995. Indiens handlande utgör ett av bevisen på den fördomsfria inställning som redan Nehru formulerade i den ovan relaterade målsättningen. Denna gest ledde till ökat handelsutbyte och till samarbete på institutionell nivå, bl.a. ett omfattande utvecklingssamarbete med EU-kommissionen, en dialog på ministernivå 1982 och nu senast till det "tredje generationens" samarbetsavtal som ingicks 1993. Sistnämnda avtal bygger uttryckligen på ovan nämnda respekt för de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna. Ett led i samma utveckling är också kommissionens "Communication on India", som publicerades i år. Som medlem i EU ser Finland detta dokument som ett steg mot en breddad och fördjupad dialog mellan EU och Indien. Det allvarligaste hindret för utvecklandet av positiva och ömsesidigt givande relationer mellan EU och Indien är att det saknas objektiv kunskap, vilket gör att det uppstår felaktiga förhandsattityder. Finland önskar bidra aktivt till dialogen mellan EU och Indien. Sett ur vårt perspektiv ger uttryckligen medlemskapet i EU oss en möjlighet att knyta närmare relationer med Indien på ett sätt som inte annars hade legat inom räckhåll.

I och med att det kalla kriget är ett passerat skede i historien har både Indien och de europeiska länderna tvingats att, s.a.s. på bägge sidor av fronterna från det kalla krigets dagar, begrunda sin internationella ställning och sina strategiska linjedragningar kanske mera ingående än någonsin sedan slutet av 1940-talet. Säkerhetsstrukturerna i Europa har varit föremål för genomgripande förändringar. De gamla strukturerna håller småningom på att ersättas av nya. För närvarande präglas situationen av osäkerhet och snabba förändringar. Säkerhetsbegreppet har också utvidgats till att omspänna hela agendan för den internationella politiken, allt från nedrustning till miljöproblem och från terrorism till mänskliga rättigheter. Säkerhetspolitiken kräver ett helhetsinriktat grepp och ett ökat samarbete både på det internationella planet och internt mellan olika sektorer.

De grundläggande värderingar - demokratin, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna - som gäller i både Indien och Europa har visat sig klara av de stormar som under de senaste åren tidvis blåst inom den internationella politiken. De här värderingarna behöver man inte pruta på, utan de bör tvärtom stärkas. Allt mänskligt, dvs. också tillämpandet av dessa värderingar i det praktiska samhällslivet, är dessvärre alltid ofullkomligt. Det största hotet utgör emellertid de som förnekar att dessa värderingar är universella. Värderelativismen, dvs. påståendet att människovärdet och allt vad därtill hör är beroende av tidsålder, kultur eller samhällstraditioner eller på något sätt underordnat lokala värderingar, är en teori och ett ställningstagande som ofta förs fram. De som står bakom dessa tankegångar tillhör dock i allmänhet dem som skulle ha något att förlora om demokratin, rättsstatsprinciperna och de mänskliga rättigheterna skulle bli verklighet i deras egna samhällen.

Det är staternas grundläggande skyldighet att sörja för sina folks överlevnad i fysiskt hänseende och på det statliga planet. Om en kris är tillräckligt djup, reduceras egenvärdet hos allt annat. Också de utrikespolitiska linjedragningar som är av principiell natur bör i historiska brytningsskeden bedömas strikt objektivt och med beaktande av nyssnämnda aspekter. Vad Finland beträffar har neutralitetspolitiken inte längre samma instrumentella värde som den hade under det kalla krigets dagar. Finlands säkerhetspolitik grundar sig alltjämt på militär alliansfrihet och ett självständigt försvar i kombination med en aktiv medverkan i den internationella krishanteringen. Även om neutralitetsrörelsen förblivit stark, förs för närvarande på många håll en livlig debatt om neutralitetsbegreppet och om rörelsens framtida roll när det kalla kriget är ett passerat stadium. Denna på det globala planet viktiga diskussion är även föremål för finländarnas aktiva intresse.

Frågan om nedrustningen ändrade karaktär efter det kalla krigets era, men den förlorade inte sin aktualitet. Nedrustning och icke-spridningspolitik i fråga om vapen är idag exempel på metoder som det internationella samfundet kan tillämpa när gäller att förebygga konflikter och förhindra att sådana sprider sig.

Enligt Finlands uppfattning stödjer det nyligen signerade fördraget om förbud mot kärnvapenprov den pågående positiva utvecklingen. Kärnvapennedrustningen är äntligen ett faktum, och kärnvapenstoppet är idag effektivare än någonsin tidigare. Fördraget om förbud mot kärnvapenprov befäster en utveckling som minskar kärnvapnens säkerhetspolitiska roll. Indiens beslut att stanna utanför fördraget var en besvikelse för oss och frågan oroar det internationella samfundet som ser fram emot att fördraget skall träda i kraft. Vi respekterar givetvis Indiens suveräna rätt att fatta sina egna beslut. I den rådande situationen behövs en öppen och direkt dialog. Vi är färdiga att lyssna på de bekymmer som Indien upplever i säkerhetsfrågan, och jag tror att samma beredskap gäller såväl Europa också i ett vidare perspektiv som hela det internationella samfundet.

Jag vill gärna betona att tillblivelsen av det länge emotsedda fördraget om förbud mot kärnvapenprov ingalunda inneburit ett slut på kärnvapennedrustningen. Denna nedrustning måste fortsätta och kärnvapenstoppet effektiveras ytterligare. Härnäst efterlyser vi ett fördrag som innebär förbud mot produktion av fissilmaterial för vapenändamål. Likaså önskar vi att åtagandena gällande en reducering av kärnvapnen verkställs i praktiken och att dessa strävanden fortgår. Detta ger oss alla, också Finland och Indien, ökad säkerhet.

Det kalla kriget dolde en undervegetation av hot och konflikter, omständigheter som det internationella samfundet inte kunde ägna tillräcklig uppmärksamhet, eftersom en stor del av dess andliga energi gick åt till fenomen relaterade till den inbördes konkurrensen mellan maktblocken. Bland dessa hot och konflikter framträder framför allt det globala hot som orsakas av förändringarna i miljön. I detta sammanhang har Europa och Indien gemensamma intressen, men också ett gemensamt ansvar. Klimatförändringarna, skyddandet av biodiversiteten och miljöföroreningarna berör oss alla lika mycket, även om man kan konstatera att det är det industrialiserade Europa som - antingen direkt eller genom spridningen av sin teknologi - har initierat många av dessa problem. Tillgången till energi och vatten utgör för både Indiens och Europas del en ödesfråga, organiskt förknippad med de linjedragningar som görs i miljöfrågan. Den demokratiska grundsyn som präglar det indiska samhället gör Indien till en naturlig partner för Europa i kampen mot denna fara som redan hotar hela mänskligheten.

Indien och Europa är också naturliga samarbetspartners i kampen mot de andra faror som ibland samlats under rubriken "den nya internationella agendan". Jag avser här den organiserade brottsligheten - inklusive terrorismen - narkotikaindustrin och handel med narkotika, penningtvätten, den olagliga invandringen och korruptionen. Till denna lista kan ytterligare fogas de farliga nya epidemier som hotar mänskligheten, framför allt HIV/AIDS. Allt detta gäller utan urskiljning såväl Indien som Europa, och alla dessa faror innebär ett hot mot de grundläggande värderingar som jag nämnde tidigare och som utgör stommen för vår politiska världsbild. Som medlem i Europeiska unionen har Finland redan förbundit sig att stödja samarbetsprogram inom alla dessa sektorer. Europa förväntar sig att Indien härvid är berett till ett fullödigt samarbete och att detta sker inte enbart som en gentjänst, utan för att det ligger i Indiens eget intresse.

Framför allt den ekonomiska och sociala utvecklingen har haft negativ känning av att den världsordning som gällde under det kalla krigets dagar inte längre existerar. Östra Europa brottas alltjämt med problem och förändringar som hotar samhällsstrukturen på olika sätt. I både Indien och Finland fick de ekonomiska reformerna ny kraft när den forna handelspartnern Sovjetunionen upphörde att existera. Samtidigt sker det inom världshandeln betydande förändringar, ägnade att medföra problem för alla stater som är beroende av utrikeshandeln. För Indiens del förefaller förändringarna problematiska såtillvida, att Indien för närvarande är i färd med att leda in sin utvecklingsstrategi i en riktning som gynnar ökad export och ökade utländska investeringar. Att det nya världshandelssystemet just nu är långt ifrån idealiskt förbättrar inte situationen. Den indiske diplomaten Muchkund Dubey har beskrivit situationen efter den s.k. Uruguay-rundan på följande sätt:

"Det system för världshandeln som har uppstått under Uruguay-rundan utgör en kombination av en selektiv och endast partiellt liberaliserad multilateralism, en diskriminerande regionalism och en godtycklig unilateralism."

Jag hade inte uttryckt mig så här för egen del, men jag medger att det är svårt att polemisera mot ovan formulerade definition. Måhända är Churchills påstående om demokratin det bästa svaret också i detta sammanhang - han sade som känt att demokratin är det sämsta politiska system man kan föreställa sig "except for all the others".

Jag skall inte här gå igenom den långa och komplicerade agenda som i och med att Världshandelsorganisationen (WTO) hållit sitt ministermöte i Singapore väntar alla de stater, inklusive Indien och Finland, som är medlemmar av WTO. Jag vill här endast betona att WTO:s agenda baserar sig på en lång rad grundläggande, rent existentiella frågeställningar som mänskligheten måste försöka finna svar på innan det är för sent.

Jag anser att dialogen mellan det demokratiska Indien och det demokratiska Europa innehåller en mängd outnyttjade möjligheter när det gäller att finna dessa svar. Jag avser framför allt frågan om vad den s.k. utvecklingen i grund och botten är - vilken utveckling är önskvärd och vilken utveckling är möjlig? Bör de nuvarande utvecklingsländerna industrialiseras enligt samma modell som "tigrarna" i Sydostasien? Om så är fallet - ja, då är det skäl att ge akt på vad detta innebär för samhällsstrukturen och naturtillgångarna. Vi använder ibland ordet "utveckling" på ett lättvindigt sätt: vi tycker oss veta vad vi talar om, men faktum är att vi inte har någon generellt accepterad definition på detta begrepp och inte heller någon entydig teori gällande det. Det är givetvis nationalekonomernas sak att stå för det förberedande arbetet i detta fall, men den avgörande ingrediensen i definitionen av begreppet utveckling är sedan klart politisk.

Ett annat tema för den indisk-europeiska dialogen är globaliseringen. Är den ekonomiska globaliseringen ett svartvitt - "allt-eller-ingenting" - fenomen eller är det möjligt att vara selektiv i frågan? Bl.a. de renläriga nyliberala ekonomiexperterna tycks vara anhängare av den förstnämnda tesen. "Yes to silicon chips, no to potato chips" lyder en indisk slogan som kan förefalla munter och trivial, men som de facto tangerar frågan om själva essensen i hela globaliseringsfenomenet. Kan Europa, Indien eller rentav Finland behärska och styra globaliseringen för egen del eller strider detta mot grunderna enligt Uruguay-rundan? Vilken är den rätta styrkebalansen mellan det offentliga och marknadskrafterna inom den globaliserade samhällsekonomin?

En tredje frågeställning som tangerar samma tema gäller den regionala integrationen. Vilken roll spelar de regionala systemen, exempelvis EU, SAARC, ASEAN och t.ex. APEC, inom den ekonomiska globaliseringen? Leder vägen mot globalisering via dessa system eller förbi dem? Eller är det tänkbart att den ekonomiska globaliseringen löper parallellt med det regionala samarbetet?

Alla de här frågorna kräver snabba svar, svar som måste vila på en fast demokratisk grund och kunna accepteras globalt. Först därefter kan vi besvara de konkreta frågor som medborgarna i alla länder i allt skarpare ton riktar till sina politiska ledare. Frågeställningarna är inte exakt desamma i Europa och i Indien, men de kretsar i grund och botten kring samma sak, nämligen en jämnare fördelning av välståndet och välfärden på vår jord.

I de flesta europeiska länder handlar diskussionen nu om välfärdsstatens framtid. Grundtemat är förverkligandet av den sociala rättvisan. De som styr i ett odemokratiskt system kan sluta sina ögon och vägra att lyssna. I ett demokratiskt system är detta omöjligt. Trots de olikheter och divergerande åsikter som på grund av geografiska och historiska omständigheter tidvis förekommit, förenar den demokratiska traditionen Europa och Indien och tvingar den dem att tillsammans möta vår tids stora utmaningar.