Översättning 

Fru Eeva Ahtisaaris anförande vid överlämnandetav Maikki Friberg-priset den 15 april 1997

För en tid sedan fick jag ett brev av en vän i Slovenien, Jelica Kosin. Hon skrev entusiatiskt om sin senaste läsupplevesle. Jag hade skickat henne boken "The Lady with the Bow, the Story of Finnish Women" med texter av finländska kvinnoforskare. Jelica beskrev de tankar som boken hade väckt hos henne: "Ni finländska kvinnor är en produkt av er kultur. Era kloka förfäder tillät er att bevara en naturlig jämställdhet och inte ens den kristna kulturen har förnekat er den. Därför är inte skillnaden mellan könen något problem för er. För er är den ett naturligt förhållande mellan människorna".

Inspirerad av brevet från min vän började jag tänka på mitt anförande om jämställdhetens betydelse. Under den senaste tiden har jag också annars reflekterat över de akademiskt utbildade kvinnornas liv, eftersom mina egna undersökningar och skriftliga arbeten har gällt Hilda Käkikoski, som var verksam vid sekelskiftet. Käkikoski, lärare i finska och historia och aktiv kvinnosakskvinna valdes in i Finlands första enkammarriksdag 1907. Hon var också ämnet för min pro gradu-avhandling.

Hilda Käkikoskis litterära kvarlåtenskap visar att hon ägnade sig åt att djuploda förhållandet mellan kvinnans kall, den kristna övertygelsen och arbetet. Käkikoski ställde slutligen fullständig jämställdhet mellan könen som mål, kvinnan skulle ha en jämsbördig ställning vid mannens sida och hon krävde därför att alla dörrar skulle öppnas för kvinnorna. "Öppna skolorna och universiteten för flickor". Vid sidan om sitt arbete som lärare studerade Hilda Käkikoski vid Kejserliga Alexandersuniversitetet 1895-1896. Hon levde sig in i den akademiska kunskapens värld med hull och hår. Käkikoskis vetenskapliga intresse gällde framförallt historia och filosofi. I oktober 1896 skrev Käkikoski till en väninna om vetenskapens förförelseförmåga: "Jag har aldrig känt så stor lust till kunskapen som denna gång. Och aldrig en så obeskrivlig glädje över att kunskapens värld står öppen för mig. Hur stor är inte min tacksamhetsskuld till de kvinnor och män som har röjt vägen för oss så att vi nu kan gå på föreläsningar, besöka universitetsbiblioteket och avlägga examina. Gud välsigne dem!"

I år har det förflutit 115 år sedan den första kvinnan, Emma Irene Åström, promoverades till magister vid detta universitet. Festmusiken tystnade vid Filosofiska fakultetens promotion 1882 och publiken reste sig för att visa sin vördnad när Åström steg in i salen. Hennes magisterexamen på 1880-talet inföll vid samma tid som diskussionen om kvinnosakens och bildningens mål och uppgifter tog fart i Finland.

Universitetet öppnades för kvinnor och det skedde utan större problem eller dramatik. För hundra år sedan hade idéerna om kvinnofostran vunnit gehör i samhället och det underlättade genombrottet. De bästa krafterna behövdes för uppbyggnaden av ett nationellt Finland - både män och kvinnor. De kvinnliga studenternas antal ökade snabbt. 1910 var kvinnornas andel redan 30 procent av alla nya studenter. Även om siffran är imponerande, var verkligheten mindre strålande. Redan på 1910-
talet fästes uppmärksamhet vid kvinnornas dåliga studieframgång - endast var sjunde kvinna som hade inlett studier vid universitetet i början av seklet hade avlagt akademisk slutexamen.

Först på 1920-talet behövde samhället utbildade kvinnor i större utsträckning, och sedan dess har det inte funnits några hinder för kvinnorna i lagstiftningen. Det var först på 1920-talet som kvinnor med universitetsexamen fick behörighet för tjänster inom den offentliga förvaltningen. I Finland fanns fler kvinnor som studerade än någon annanstans i världen. Krigstiden "frigjorde" kvinnorna och de fick ett allt större ansvar inom den akademiska världen. Efter det utvecklades situationen så att antalet kvinnliga studenter översteg antalet manliga redan läsåret 1948-
1949.

Men de hinder som attityderna till utbildade kvinnot utgjorde kunde inte undanröjas med hjälp av lagstiftning. Efter kriget diskuterades frågan om de underbetalda intellektuella yrkena. Man trodde att det var den stora tillströmningen av kvinnliga studenter och åsikten att kvinnor var mindre intelligenta som sänkte nivån på kursfordringarna och "beredde väg för nya skaror av kvinnor som fortsättningsvis skulle strömma till universitetet" som universitetets rektor Långfors uttryckte saken 1949.

Ett annat problem var avsaknaden av kvinnliga förebilder i den akademiska världen. Den första kvinnliga professorn utnämndes först 1930. Tjugo år senare var situationen fortfarande lika dålig - utöver en kvinnlig professor fanns det endast sex kvinnliga docenter vid universitetet. Först på 1960-talet när diskussionen om jämställdhet mellan könen kom i gång började attityderna förändras. Här kan jag inte låta bli att återge vad professor Marjatta Marin berättade på ett klassmöte i våras om sina erfarenheter i början av sin akademiska karriär. När hon i början av 1960-talet var assistent i sociologi fick hon inte undervisa därför att, som det sades, "ingen tror på en kvinna" och inte underteckna tentresultat därför att "ingen litar på en påteckning som gjorts av en kvinna". Först när professor Erik Allardt återvände från USA ändrades situationen. Argumenten mot kvinnor kullkastades och de kvinnliga assistenterna fick delta i undervisningsarbetet.

I dag är 60 procent av studenterna vid universitetet kvinnor. Kvinnornas andel av alla som avlägger doktorsexamen är redan över en tredjedel. Inom den offentliga sektorn och universitet innehas nu allt fler befattningar av kvinnor. Men inom universitet gäller det de lägre lärartjänsterna, de kvinnliga professorernas andel är fortfarande endast 10 procent. Trots att alla tecken tyder på att konstellationerna kommer att förändras betydligt under kommande år, behövs det särskilda åtgärder för att uppmuntra det underrepresenterade könet.

Kvinnornas insatser i uppbygganden och utvecklandet av det finska samhället under olika tider har varit betydande. Kvinnorna har hos oss varit den begåvningspotential som när den togs i bruk kom att bilda grunden för vår nuvarande välfärd. Vid Helsingfors universitet inleddes ett jämställdhetsprojekt 1989. Målet är en jämnare könsfördelning inom hela det akademiska samfundet. Det innebär att både kvinnors och mäns kunskaper, erfarenheter, olika egenskaper och färdigheter utnyttjas extensivt och jämlikt på alla nivåer inom universitetet.

I det praktiska arbetet behövs positiva kvinnliga förebilder, djärvt tänkande forskare och innovativa akademiska opinionsbildare. Helsingfors universitets Maikki Friberg-pris delades ut för första gången i fjol. Priset lyfter fram personer, institutioner, föreningar och grupper som långsiktigt och ambitiöst arbetat för att främja jämställdheten. Historiens pionjärkvinnor hjälper oss i detta arbete. Maikki Friberg, den första finska kvinnan som disputerade utomlands, visar oss vägen!