Översättning

Fru Eeva Ahtisaaris öppningsanförande den 18 april 1997 på konferensen "European Forum for Child Welfare"

"Det finns bara två hållbara ting som det lönar sig att försöka ge i arv till sina barn; rötter och vingar." (Hodding Carter)

Dessa tankeväckande ord av den amerikanske författaren och journalisten Hodding Carter har fastnat i mitt minne. Carter tänkte säkert framför allt på familjen, barnens föräldrar och släkten. Jag vill utvidga hans tanke att omfatta hela den mänskliga gemenskapen, hela världen.

Millenieskiftet närmar sig - känslan av en stor historisk brytningstid finns redan i luften. Även om de positiva förväntningarna är höga, verkar det som om 1900-talets sista år skulle präglas av en tilltagande rädsla, osäkerhet och otrygghet. Forskarna talar om "risksamhället", som präglas av en känsla av individuell och kollektiv panikstämning och ökad medvetenhet om risker och katastrofer.

I år ordnar "European Forum of Child Welfare"(EFCW), den europeiska samarbetsorganisationen för barnskydd, sin konferens i Helsingfors. Som tema för konferensen har man valt ett aktuellt ämne, "Exclusion and Other Risks Facing Children in Europe". Med detta tema vill experterna på barnskydd betona att man trots de många och fina reformer som genomförts under vårt sekel alltför ofta glömmer bort barnets synvinkel och fördel. Utöver den nationella synvinkeln behövs en gemensam europeisk linjedragning och heltäckande påverkningsmöjligheter, en koncentrering av know-how och nya samarbetsformer.

Vi måste ställa oss frågan om vi är tvungna att acceptera osäkerheten som en bas för våra liv. Jag vill utveckla Carters tanke vidare och kan konstatera att alltför många barns och ungas vingar i dag hotas att bli avklippta. Utsikterna inför framtiden är på många sätt dystra, till och med hopplösa. Föräldrar och andra närstående personer har inte tillräckligt med framtidstro för att kunna uppmuntra de unga. Situationen är paradoxal - samtidigt som levnadsstandarden har stigit, teknologin gjort framsteg och välfärden fördelas jämnare än tidigare, har den andliga nöden, otryggheten och utslagningen ökat.

Till vår tids företeelser hör att både hemmet och skolan har förlorat sitt grepp om barnen. Barnen får riktligt med impulser från andra håll i samhället. Medierna, populärkulturen, musiken, video och dataspel bygger upp deras bild av världen. Men det finns också farligare lockelser - gängen på gatan, alkohol och droger. Barndomen förkortas ytterligare när ungdomskulturen får ett allt starkare grepp om allt yngre barn. Likgiltigheten för hur barnen tillbringar sin tid är ett drag som präglar hela vårt samhälle.

Till symtomen på att vi befinner oss i en brytningstid hör att vi igen intresserar oss för hemmets roll, familjen och släkten. Den ökade sociala osäkerheten leder till att familjen och släkten upplever en renässans. Vi behöver en känsla av kontinuitet och ett tryggt samhälle som vi kan fästa oss vid. De senaste månadernas pedofiliavslöjanden visar att faran finns överallt. Samtidigt har det visat sig att krisen har satt igång en ny politisk samarbetskultur, en kollektiv vilja att förbättra barnskyddet och barnens välfärd.

Drömmen om den lyckliga familjen står ofta i konflikt med verkligheten. Trots att den materiella välfärden har ökat i alla länder, präglas bilden av den europeiska familjen av ett ökande antal skilsmässor och en upplösning av den traditionella kärnfamiljen och dess roller. Familjerna med bara en förälder och styvfamiljerna har kommit för att stanna. De ökade internationella kontakterna avspeglar sig i fler äktenskap mellan medborgare som företräder olika nationaliteter och religionssamfund. Vårdnadstvister och kidnappning av barn hör tyvärr till vardagen i många länder.

Familjernas osäkra utkomst har direkt effekt på barnen och ungdomarna. Barnet är den svagaste länken i kedjan och visar de första symtomen. Arbetslöshet, ekonomiska problem och till och med fattigdom skapar stor oro i alltför många hem överallt i Europa. Många familjer har det mycket kärvt.

Enligt uppskattning finns det över 2,5 miljoner hemlösa i EU-länderna. Fler barn än tidigare bor på gatan, i det organiserade samhällets utkanter. De flesta har varit tvungna att lämna sina hem på grund av sociala problem, föräldrarnas bristfälliga förmåga att ta hand om och uppfostra dem, familjevåld eller sexuellt utnyttjande.

Allför ofta kastar föräldrarnas arbetslöshet och oro för utkomsten skuggor över barnens liv. Nyfattigdomen är inte enbart ett ekonomiskt problem, den leder också till social utslagning. De trygga gränserna splittras, barnet isolerar sig, livet förlorar sin mening och problemen accentueras. Livslusten ersätts med vrede och aggressioner. Ett stressat familjeliv, den knappa gemensamma tiden och svag interaktion i familjen kan vara problem också i familjer där bägge föräldrarna arbetar utanför hemmet.

Även om framtiden ibland ter sig dyster och till och med hopplös är det vi vuxna och föräldrarna som måste uppmuntra, fostra och ingjuta framtidstro i ungdomarna. Familjen, ett gott hem och känslan av att tillhöra en kedja av generationer kan när de är som bäst skapa grunden för en sådan djup kärlek, ömhet, omsorg och glädjerik samvaro som ingen inrättning kan erbjuda. Familjens styrka har legat i förmågan att anpassa sig efter de förhållanden som samhället skapar.

Förutom familjen talas det i dag om utvidgat föräldraskap. Varje vuxen är en viktig modell. Barn har ett behov av att höra ihop med och fästa sig vid vuxna. Barn behöver god omvårdnad, uppfostran och vuxna som bryr sig om dem. Grunden för uppväxten är förtroende för de vuxna. Det är också grogrunden för tillförsikt inför framtiden. Såsom dagens barn har visat vilar ansvaret för en god uppväxt både på familjerna och på samhället. Hemmets, mors och fars insats kompletteras av otaliga samhällsinrättningar från barnavårdscentraler till daghem och armén.

När familjen inte längre orkar, behövs barn- och ungdomsvården, samhällets aktiva, oegennyttiga och opartiska ingripande. Barnskyddsarbetet lyckas bäst om vi kan skapa ett nätverk av flera olika organisationer och intresserade, också frivilliga krafter. Barnskyddet har något olika traditioner i olika delar av Europa. I vissa länder finns en stark tradition där verksamheten upprätthålls och har åstadkommits av privata institutioner (kyrkan, välgörhetsorgansiationer) och till och med privatpersoner. I andra länder har verksamheten organiserats av staten och kommunerna.

I många länder följer man den gyllene medelvägen: både den offentliga sektorn och privata föreningar och förbund deltar i barnskyddsarbetet. I bästa fall engagerar arbetet en stor mängd entusiaster. Både yrkesfolk och entusiastiska medborgare, kvinnor och män, deltar sida vid sida i verksamheten. Tyngdpunkterna har varierat under olika årtionden. Även om arbetet och utmaningarna inte minskar, har man genom samarbete lyckats lösa också stora problem och bygga upp bestånde nationella strategier för verksamheten.

Såsom historien visar har behovet av barnskydd ökat i Europa under kristider, efter omfattande migration, urbanisering, nödår, politiska eller sociala strukturförändringar, depression, krig, katastrofer eller stora olyckor. Under de senaste årtiondena har tanken att barnens rättigheter är rättesnöre för barnskyddsverksamheten vunnit allt större anslutning. Som grund för verksamheten godkändes 1989 FN:s konvention om barnets rättigheter. I konventionen godtogs för första gången flera sådana universella mänskliga rättigheter som de vuxna haft redan tidigare. Med deras hjälp garanteras barnen en harmonisk och trygg uppväxt och utveckling.

Den centrala principen i FN:s konvention är att barnets fördel skall ställas främst när det fattas myndighetsbeslut, skrivs lagar och träffas samhällspolitiska avgöranden. En ny tanke som fått alltmer stöd är att också barnet måste höras i alla de beslut som gäller honom eller henne. Allt detta betyder att vi behöver mer forskning i alla frågor som rör barn. Pålitliga forskningsresultat kan i bästa fall främja och hjälpa barn och unga. Forskningen ger oss de hjälpmedel som behövs för att förverkliga en bra nationell barnpolitik och dra upp gemensamma europeiska riktlinjer.

Barnskyddsarbetet har under de senaste åren väckt stort intresse i massmedierna både i Finland och i övriga Europa. Man har lyft fram några tragiska fall, som har väckt starka känslor, men skapat en ensidig bild av barnskyddet. Familjens och barnskyddets intressen har ställts mot varandra på ett sätt som skadar slutresultatet, barnets bästa.

Vi behöver en riktig och ärlig bild av barnskyddsarbetet. Alla föräldrar vill inte samarbeta. Men också myndigheternas överdrifter eller direkta likgiltighet är godbitar för massmedierna. Förhållandet mellan barnskyddet och massmedierna måste analyseras på ett mångsidgare sätt. Och man måste lära sig av felen på bägge sidor. Hela barnskyddsarbetet kan ta skada av att det fabriceras felaktiga föreställningar.

Barnets välfärd är framtidens budskap för varje nation i Europa. Vi måste ordna våra nuvarande värderingar efter det. Även om vi är tvungna att pruta på mycket, är en förutsättning för en bättre framtid att det finns en fast grund för barnens och de ungas liv. Ingen kan ensam garantera att våra barn får både rötter och vingar. Genom att förena våra krafter och fördomsfritt börja samarbeta finns det mycket som vi kan göra.

Jag tror att denna europeiska konferens bidrar till att skapa en grund för samarbetet. Jag framför mina bästa hälsningar till konferensen "European Forum for Child Welfare" och önskar er framgångsrika och givande dagar i det vårliga Helsingfors.