REPUBLIKENS PRESIDENTS TAL 18.11.1998 VID SYSSELSÄTTNINGSSEMINARIET
OM AKTIVMEDBORGARENS ROLL I MEDBORGARORGANISATIONEN

Jag tackar Finlands Idrott rf och framför allt ordföranden för dess sysselsättningsarbetsgrupp, Matti Ahde, för att detta seminarium anordnats. Vid seminariet inventeras de resultat som hittills uppnåtts inom ramen för medborgarorganisationernas sysselsättningsprojekt och dryftas möjligheterna att utveckla medborgaraktiviteterna för förbättrande av sysselsättningen. Det sysselsättningsprojekt som 1996 initierades av FI under mottot Arbete och livskvalitet genom motion har inom de knappt tre år som förflutit sysselsatt 4 300 arbetslösa. FI gick in för att modigt realisera de tankar som jag presenterat angående sysselsättningsmöjligheterna inom den tredje sektorn. Arbetsministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, skattestyrelsen, kommunerna, arbetsmarknads- och vissa medborgarorganisationer (det s.k. SPARK-projektet) samt Mannerheims Barnskyddsförbund har likaså på ett värdefullt sätt tagit del i de gemensamma ansträngningarna. Jag emotser positiva bulletiner också från det här hållet.

Från recession till uppgång

Den djupa ekonomiska recession som Finland drabbades av i början av 1990-talet och de allvarliga återverkningarna på arbetsmarknaden väckte stor förvåning. Man frågade sig hur det kunde vara möjligt att ett industrialiserat land inom loppet av fyra år drevs från full sysselsättning till massarbetslöshet. Något liknande hade inte bevittnats sedan den internationella depressionen i början av 1930-talet.

Nu har vi kommit in i en lovande utvecklingsfas. Finlands ekonomi har tagit sig ut ur recessionen i häpnadsväckande rask takt. Sedan 1994 har produktionen ökat rekordsnabbt, samhällsekonomins utländska nettoskuld minskat kraftigt, stegringen i konsumentpriserna varit moderat, sysselsättningen ökat markant och arbetslösheten börjat sjunka.

Åstadkommandet av en positiv utveckling inom ekonomin och sysselsättningen har krävt målmedvetna och långsiktiga insatser. År 1995 uppställde regeringen som ett mål att halvera arbetslösheten under valperioden. Den tog i regeringsprogrammet och i sitt mångåriga sysselsättningsprogram in många av de element som den s.k. Pekkanen-arbetsgruppen hade föreslagit. Dessa åtgärder har haft betydande sysselsättningsförbättrande effekter som följd. De har gett medborgarna en klar signal om att statsmakten gör sitt bästa för minskandet av arbetslösheten. Det går inte att åstadkomma en positiv sysselsättningssituation enbart genom att regeringen fattar vissa beslut, utan det krävs också annat. Bl.a. de här aktuella sysselsättningsprojekten vittnar om att också aktiva och initiativrika medborgarorganisationer kan förbättra sysselsättningen avsevärt. Varje arbetsplats är guld värd när vi försöker avvärja långtids- och ungdomsarbetslösheten samt förhindra utslagning och passivering. Detta, om något, utgör prov på den typ av medborgaraktivitet som behövs i Finland för att vi skall få ordning och reda på situationen.

Republikens presidents sysselsättningsarbetsgrupp

När jag inledde mitt nuvarande värv såg jag som min skyldighet att ta itu med arbetslöshetsproblematiken. Eftersom presidentens möjligheter att påverka den ekonomiska politiken är begränsade ville jag formulera ett målprogram som de som bär det egentliga ansvaret för den ekonomiska politiken sedan kan fullfölja i praktiken.

I juni 1994 tillsatte jag en arbetsgrupp under ledning av dipl.ing. Matti Pekkanen. Till medlemmar i gruppen kallade jag ett antal centrala aktörer inom näringslivet och samhällssektorn. Arbetsgruppen kartlade vilka hinder som ligger i vägen för en permanent minskning av arbetslösheten, samlade utredningar och förslag som sakkunniga utarbetat samt presenterade klara rekommendationer till åtgärder med en permanent arbetslöshetsminskande effekt. Arbetsgruppen sammanställde sitt förslag inom loppet av ca tre månader.

Pekkanengruppen skisserade upp en strategi och åtgärder för sänkande av arbetslösheten till 200 000 personer år 2000. Villkoren i förslaget var minst sagt hårda. Hösten 1994 var arbetslösheten rekordsvår - arbetsgruppens linjedragningar väckte misstro. Den centrala förutsättningen för minskad arbetslöshet var, enligt arbetsgruppens uppfattning, att totalproduktionen fram till utgången av år 2000 skulle öka med i genomsnitt 5 % årligen. Dessutom förutsattes specialåtgärder för ökande av efterfrågan på arbetskraft och stärkande av arbetsmarknadens agerande.

Arbetsgruppens tillväxtkrav ansågs i allmänhet orealistiska, men de facto befinner vi oss nu inte alltför långt ifrån detta mål. Under perioden 1995-1998 har produktionen årligen ökat med i genomsnitt ca 5 %. Sysselsättningen hade förbättrats i betydligt långsammare takt om den ekonomiska tillväxten inte varit så här snabb.

Arbetsgruppen krävde att man på nationell nivå skulle utfästa sig att minska arbetslösheten: avvärjandet av arbetslösheten var hela nationens gemensamma sak. Arbetsgruppen föreslog att man också inom den s.k. tredje sektorn skulle vidta åtgärder som hade omedelbar inverkan på arbetsmarknaden. Vid den här tidpunkten var åtgärderna inom den tredje sektorn - utvecklandet av nyandelsverksamhet och främjandet av hemindustriellt arbete - alltjämt så gott som okända fenomen. De av arbetsgruppen föreslagna åtgärderna och de mål som uppställts för den ekonomiska utvecklingen har redan i detta nu vidtagits och uppnåtts i häpnadsväckande utsträckning. Trots detta bör vi inte invagga oss i alltför stora förhoppningar - mycket tyder nämligen på att vi står inför en period av långsammare tillväxt.

Den tredje sektorn

På lång sikt är den tredje sektorn en beaktansvärd faktor när man försöker finna nya metoder för förbättrande av sysselsättningen. Den tredje sektorns drivkraft är medborgaraktiviteten. I samhället finns - framför allt på den lokala nivån - uppgifter och möjligheter i samband med vilka medborgarorganisationernas initiativkraft och aktivitet är ovärderliga tillgångar. För utvecklandet av verksamheten behövs yrkesfolk, frivilliga och en positiv inställning från det allmännas sida. I stödjandet av medborgaraktiviteten är hjälpen till de frivilligt medverkande av central betydelse. Myndigheterna borde ta fram metoder som röjer undan hindren för organisationsverksamheten och förbättrar organisationernas möjligheter till medelanskaffning. Ett direkt ekonomiskt stöd från samhällets sida löser inte finansieringsproblemen inom medborgarverksamheten - därtill förslår inte resurserna. Men samhället kan på många andra sätt indirekt stöda medborgarverksamheten och ge den ökat livsrum genom att exempelvis förbättra dess verksamhetsbetingelser. Man har försökt räkna ut i vilken omfattning den tredje sektorn kan erbjuda arbetslösa och framför allt utslagningshotade långtidsarbetslösa arbete. Inom Europeiska unionen varierar den tredje sektorns sysselsättningsandel mellan 2 % och 4 %. För Finlands del uppskattades den här andelen uppgå till knappt 4 % år 1994, medan i Förenta staterna nästan 7 % av arbetskraften är verksam inom den tredje sektorn. Det finns med andra ord en potential att räkna med.

De projekt som dryftats vid detta seminarium framstår i fråga om sina premisser som föredömliga exempel på projekt inom den tredje sektorn. Jag sätter stort värde på de insatser som de medverkande organisationerna har stått för när det gällt att effektivt utnyttja de sysselsättningsmöjligheter som medborgarverksamheten erbjuder.

Kvaliteten i arbetslivet

Den offentliga debatten baserar sig i överraskande hög grad på teorin om "den enes död, den andres bröd". Man tar fasta på detaljer i lagstiftningen, trots att nyckeln till hållbar framgång är ett produktivt och mänskligt arbetsliv. Arbetslivet i vårt land präglas av många beprövade resurser: vi har yrkesskicklighet och vilja att arbeta, en teknologi som vi med fog kan vara stolta över och en tradition som inkluderar förmåga att ingå avtal i arbetslivet. Nu är tiden inne att på arbetsplatserna koppla ihop dessa möjligheter med utvecklandet av arbetsprocesserna - detta förutsatt att vi seriöst strävar efter att förbättra konkurrensförmågan och kvaliteten i arbetet samt att bekämpa utmattningsfenomenet i arbetslivet.

Arbetsplatser som är innovativa, samarbets- och marknadsinriktade, arbetsplatser som förbättrar sin konkurrensförmåga genom effektivitet och som tillämpar team- och andra samarbetsformer, arbetsplatser där själva arbetet medger lärande och utveckling och där lönesystemet sporrar till förbättrad produktion är, liksom arbetsplatser som inte är hierarkiska, ägnade att bidra betydligt mera till sysselsättandet än andra arbetsplatser. Sådana här arbetsplatser är framför allt den femtedel av arbetsplatserna som starkt har bidragit till en förbättring av betingelserna för utförandet av arbete. De s.k. traditionella arbetsplatserna - dvs. de återstående fyra femtedelarna - har däremot anledning att se om sitt hus.

Allt detta innebär att resultatet av arbetet inte gagnas av att arbetstagaren pressas allt mera. Om trivseln i arbetet ökar, förbättras också produktiviteten och sysselsättningen. Detta ger också en rad färska undersökningar belägg för. Ett arbete som inte skapar möjlighet till innovationer och där inte teknologin stöder det mänskliga arbetet och affärsverksamheten leder till sysselsättnings- och arbetsmiljöproblem, utmattning och ohållbar affärsverksamhet. Vem har råd med ett sådant slöseri?

Inom sysselsättnings- och näringspolitiken samt i den politik som gäller informationssamhället - för att inte tala om regionalpolitiken - måste man se till att arbetet organiseras på ett bättre sätt än tidigare. Informationssamhället är inte ett tekniskt samhälle, utan ett socialt samhälle som med hjälp av teknologi och arbetsarrangemang stöder de mänskliga talangerna och erbjuder en grogrund för sysselsättning och välfärd. Utvecklandet av arbetslivet bär med sig ett positivt budskap: genom ett gott arbete skapar vi mera arbete.

Jag önskar medborgarorganisationernas sysselsättningsprojekt framgång i deras strävanden. Samma ord vill jag rikta också till alla andra som i egenskap av arbetsgivare, företagare, anställda eller tjänstemän kan bidra till att främja sysselsättningen. Nationens framgång är vårt gemensamma projekt, ett projekt där allas insats, en nationens koncentrerade vilja, behövs.