REPUBLIKENS
PRESIDENTS TAL I RIKSDAGEN VID ÖPPNANDET AV 2000
ÅRS RIKSDAG DEN 4 FEBRUARI 2000
Jämlikhetsprincipen är viktig
för finländaren. Till tolk för dessa tankar gör
sig också Akseli Koskela, som i "Upp,
trälar" konstaterar att "rätt i ögona
skådar jag allihopa, he må va herr eller
värr". Varje finländare kan resonera som
Akseli. Detta är också utgångspunkten för den nya
grundlagen.
Jag har med tillfredsställelse
kunnat konstatera att en omfattande revidering av
rättegångsförfarandet har slutförts under min
ämbetsperiod. Reformarbetet har krävt
ansträngningar från både lagberedningens och
riksdagens sida. Erfarenheterna av reformen
förefaller till övervägande del vara positiva. Jag
vill dock dröja ett ögonblick vid ett viktigt
ämne.
Den samhälleliga acceptansen då
det gäller juridiska avgöranden, dvs. i fråga om
domar, grundar sig inte bara på klara motiveringar,
utan också på den allmänna respekten för
rättskipningen. Varje dom måste kunna betraktas som
ett i princip slutgiltigt och grundligt övervägt
ställningstagande från en oberoende domstols sida.
Mot bakgrunden av att varje dom bör vara
övertygande är det inte till fördel om alltför
många rättegångar i gemene mans ögon framstår
som en tilldragelse som man blir tvungen att mera än
en gång upprepa från början till slut i samma
form.
I Finland har rätten att utan
några som helst begränsningar söka ändring i
tingsrättens avgöranden ansetts viktig. Om det dock
visar sig att ändringssökandet blir regel i
stället för undantag, ökar givetvis misstron mot
tingsrätternas avgöranden. Riksdagen har också
för egen del satt upp som mål att tyngdpunkten i
rättegångarna skall vara förlagd till
tingsrätterna. Det är således skäl att granska
effekterna och erfarenheterna av hovrättsreformen
också i ett längre perspektiv och att, om det visar
sig motiverat, bereda lagändringar.
* * *
Säkerställandet av en trygg
tillvaro anses numera i allt högre grad vara en
uppgift som ankommer på den offentliga makten. När
det gäller att skapa trygghet i människornas vardag
är skärpt övervakning eller strängare straff dock
inte tillräckligt effektiva metoder, eftersom de
riktar in sig på symptomen, inte på orsakerna.
Den mest hållbara metoden för
värnande om medborgarnas trygghet går dock via
skapandet av garantier för att vårt samhälle
också i framtiden vilar på en sund bas. Vi måste
bära det gemensamma ansvaret för dem som redan
blivit utslagna eller som löper risk att bli det.
Socialpolitik och fungerande skyddsnät behövs.
Mot bakgrunden av det ovan sagda
är det med oro man noterar att tecken på utslagning
och en tilltagande ojämlikhet bland folket visar sig
just nu, i ett skede av ekonomiskt uppsving. Om denna
tendens fortsätter kan ojämlikheten komma att
utgöra grogrunden för mångahanda sociala problem,
också brottslighet.
Hanteringen av narkotikaproblemet
och missbrukarvården är ett aktuellt exempel på
det jag avser. Kriminalitet och
återfallsbrottslighet är i många fall förknippade
med användning av rusmedel. Många våldsbrott
begås under påverkan av alkohol, medan
egendomsbrott ofta är ett sätt att finansiera
bruket av narkotika. Narkotikan utgör ett inslag i
allt flera ungas tillvaro. Också en allt större del
av fångarna lider av rusmedelsproblem eller
narkotikaberoende som kräver vård.
Det är skäl att fråga sig om
dessa människor får den hjälp och den vård som de
behöver eller om problemen blir olösta eftersom
samhället inte kan enas om vem som skall stå för
kostnaderna. Ändå skulle ett ingripande i
rusmedelsproblemet vara ett effektivt sätt att få
en ung människa att vända sig bort från brottets
bana. Ofta skulle det också vara den snabbaste
metoden att minska återfallsbrottsligheten, för att
inte tala om andra inbesparingar som vården och
rehabiliteringen medför.
Samma sak gäller de
mentalhygieniska tjänsterna. De inbesparingar som nu
eftersträvas kan visa sig vara mycket kortsiktiga.
Mentala problem bland barn och unga som inte
åtgärdas kan senare bli synnerligen dyra för alla
parter.
* * *
I världen av idag är de
gränsöverskridande säkerhetshoten inte längre
enbart militära. De nya frågeställningar som
gäller exempelvis internationell brottslighet,
miljöproblem och kärnsäkerhet har kommit att spela
en allt allvarligare roll i medborgarnas dagliga liv.
Det arbete som utfördes under Finlands
EU-ordförandeperiod och som kulminerade i det
särskilda toppmötet i Tammerfors visar att
Europeiska unionen erbjuder oss allt viktigare
instrument för avvärjandet av dessa hot mot vår
säkerhet.
Trots att begreppet säkerhet idag
upplevs i ett brett perspektiv, har hotet om
militära konflikter inte gett vika. Faran för
världskrig minskade förvisso väsentligt i och med
att det kalla kriget upphörde, men de väpnade
sammandrabbningarna förefaller snarast att öka
internt i olika stater och ofta också regionalt.
Civilbefolkningens lidanden är
oacceptabla i situationer där staterna inte vill
eller inte förmår skydda sina egna medborgare. Det
internationella samfundet kan inte stillatigande
bevittna sådana situationer – detta
konstaterade också Förenta Nationernas
generalsekreterare i sin översikt till
generalförsamlingen i höstas. Utvecklingen inom den
internationella humanitära rätten och inom
informationsförmedlingen har gjort brott mot de
mänskliga rättigheterna till en fråga som rör oss
alla. Trots att det internationella samfundet idag
uppenbart saknar tillräckliga institutionella och
materiella förutsättningar att effektivt ingripa i
alla överträdelser, har vi ingen rätt att undandra
oss vårt ansvar.
Under det kalla krigets dagar vande
vi oss vid resonemanget att ett traditionellt,
avgränsat krig inte längre är möjligt i Europa.
Det gångna decenniets händelser på framför allt
Balkan och i Kaukasien har dock fått oss att vakna
upp och inse den bistra verkligheten. Arbetet i
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
och i Europarådet måste effektiveras, Europeiska
unionen måste utvidgas. Välfärd och rättvisa samt
äkta respekt för de mänskliga rättigheterna och
fredlig samexistens mellan olika majoriteter och
minoriteter är de element med vilkas hjälp väpnade
konflikter kan elimineras i vår egen världsdel.
Samtidigt får vi på inga villkor
isolera oss från de problem inklusive
följdverkningar som förekommer på andra håll i
världen. Förenta Nationerna och de till FN kopplade
internationella organisationerna är också i
fortsättningen vårt viktigaste instrument i
strävandena att förbättra människornas säkerhet.
Å andra sidan utvecklades dessa organisationer under
det kalla krigets era, i en värld som sedermera har
varit föremål för en genomgripande förändring.
Också det internationella samfundets institutioner
måste kunna förnya sig för att vi skall kunna
garantera kommande generationer en trygg framtid.
* * *
Beslutsfattarna måste beakta inte
enbart de dagspolitiska frågorna, utan också vara
aktivt medvetna om beslutens långsiktiga verkningar.
Samtidigt måste de ha förmågan att förutse vilka
faktorer som ser ut att få ökad betydelse i
framtiden. I det arbete som Finlands riksdag utför
accentueras förutseendet av de följder som besluten
får samt, också på ett mera allmänt plan,
förberedelserna inför framtida utmaningar. I denna
bemärkelse har riksdagens olika beredningsorgan,
såsom framtidsutskottet, stått för viktiga
insatser som har väckt välförtjänt uppmärksamhet
också utanför landets gränser.
Eftersom Finland just nu genomlever
en mycket snabb omvandlingsprocess är det mycket
viktigt att vår samhällspolitiska debatt och
forskning är aktiv. Finlands anseende och ekonomiska
framgång grundar sig numera i hög grad på
kvalificerat tekniskt kunnande och på ett snabbt
ibruktagande av den nya tekniken. Vi har lyckats bra
i detta skede av informationssamhällets utveckling.
Vi måste emellertid redan nu vara
beredda att ta följande steg i en utveckling där
människan och hennes behov intar en central
ställning jämsides med tekniken. Vi får inte bygga
ett samhälle där bara en del av människorna är
kapabla att vara fullvärdiga medlemmar. Vi måste se
till att alla som är bosatta i Finland oberoende av
ålder, boningsort och social bakgrund har
förutsättningar att klara sig, att lyckas och att
råda över sitt eget liv. En sådan utveckling sker
inte automatiskt, den kräver medvetna beslut.
* * *
Den kraftiga omvälvningen inom
ekonomin har krävt en stor del av vår
uppmärksamhet under de senaste åren. Vi har talat
om kapitalströmmar, skuldsättning, uppblomstring
och ekonomisk ojämlikhet. Marknaden är en stark
maktfaktor, som vi emellertid inte får låta
fördunkla vår människouppfattning. Kultur och
bildning utgör alltjämt våra fundamentala
mänskliga resurser. Förhoppningsvis riktar det
finländska samhället under det nya årtusendet i
allt högre grad in sina krafter på att främja den
andliga tillväxten och kämpa mot det hot som
andligt armod alltid utgör.
Jag önskar riksdagen framgång i
dess arbete samt förklarar 2000 års riksdag
öppnad.
