REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS TAL VID UTRIKESPOLITISKA SÄLLSKAPET I DANMARK I KÖPENHAMN den 7 september 1994

FINLAND INFÖR ETT VÄGVAL

Jag ber att få tacka för äran att uppträda som föredragshållare vid Utrikespolitiska Sällskapet i Danmark. Vi lever i en tid av snabba och överraskande förändringar. Bemästrandet av den pågående utvecklingen kräver både forskningsrön och debatt. Ert samfund är känt i vida kretsar för gedigna insatser i detta arbete. Jag önskar Utrikespolitiska Sällskapet i Danmark all tänkbar framgång i dess arbete.

Jag framför detta mitt inlägg vid en tidpunkt när Finland står inför ett historiskt vägval. Om drygt en månad går vi till folkomröstning gällande medlemskap i Europeiska unionen. Omröstningen är av rådgivande karaktär.

Folkomröstningen utgör höjdpunkten på en lång process inom Finlands europeiska samarbete. En utvecklingsfas som pågått i hundra års tid når nu fram till ett av sina etappmål. Det var ju på sensommaren 1884 som Jussi Koskela, torparen och den anspråkslöse hjälten i vår stora författare Väinö Linnas trilogi "Högt bland Saarijärvis moar", tog det första taget med sin hacka i den tavastländska kärrmarken. När Jussi Koskela började röja sitt kärr inledde han samtidigt den sista etappen i den samhällsutveckling som utmynnade i Finlands självständighet och som gav finländarna möjlighet att skapa sig en egen ställning bland det övriga Europas fria stater.

För oss finländare friköptes självständigheten och vårt folks frihet i ett senare skede till priset av tunga uppoffringar i krig med anknytning till andra världskriget. Genom att i ett brett perspektiv stärka vårt lands internationella ställning i samarbetet med det övriga Europa betalar vi samtidigt vår hedersskuld till krigens offer och till våra veteraner.

Jag är övertygad om att Finlands folk är fullt medvetet om betydelsen av det förestående valet. Den europeiska integrationen har utvecklats ur tvingande omständigheter, som ett medel för undvikande av ett nytt storkrig och som ett svar på den globala konkurrensutmaningen på det ekonomiska planet. De europeiska nationalstaterna är i många frågor alltför svaga enheter för att kunna driva sina intressen. Inför detta faktum har den ekonomiska och politiska integrationen blivit ett medel att gemensamt inom Europeiska unionen dryfta och hantera frågor som har att göra med konkurrensförmågan, arbetslösheten, anpassningen och utvecklingen av jordbruket samt det gemensamma europeiska säkerhetssamarbetet.

Debatten om ett medlemskap i unionen befinner sig i Finland på slutrakan. Bara ett på de fundamentala frågorna baserat åsiktsutbyte kan hjälpa de medborgare som överväger sitt röstningsbeslut. Det känns därför särskilt angenämt att just nu avlägga ett statsbesök här i Danmark, som ju redan har ett par decenniers erfarenhet av medlemskap i den gemenskap som i dag heter Europeiska unionen. Ni kan ge uppriktiga svar på många av de svåra frågor som just nu sysselsätter våra tankar.

I geografiskt hänseende är Finland en medelstor stat, vars livskraft är beroende av bl.a. en landsbygd som tror på framtiden. Också på den finska landsbygden antar man att ett medlemskap i unionen är den rätta lösningen på lång sikt, förutsatt att de anpassningsåtgärder som medlemskapet på kort sikt medför kan vidtas i samförstånd med Finlands regering och Europeiska unionen.

Vårt lands jord- och skogsbruksföretagare och odlare känner alltjämt en berättigad osäkerhet beträffande ett medlemskaps konsekvenser på kort sikt: förhandlingarna med EU-kommissionen är nämligen fortfarande öppna vad gäller tolkningen av vissa detaljfrågor. Vi hoppas att de oklara punkterna snabbt skall kunna lösas.

Också för odlarbefolkningen är ett medlemskap i unionen utan tvekan en tryggare lösning på lång sikt. Alla odlare runtom i Europa kommer att bli tvungna att anpassa sig till de produktionsbegränsande lösningar som skapas inom ramen för allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). EU erbjuder dock ett forum där man tillsammans kan komma överens om en mjukare linje och där de nationella särdragen kan beaktas i tillräcklig grad.

För det övriga Norden är Danmarks medlemskap i Europeiska gemenskaperna och senare i unionen i dag utan tvivel en fördel och resurs. Danmark har utgjort ett slags navelsträng till Europeiska gemenskapen och unionen. Danmark har som unionsmedlem berett en utmärkt jordmån för Finland och de andra nordiska ansökarländerna. För detta är vi tacksamma.

Under de senaste åren har alla nordiska länder upplevt bistra ekonomiska tider. Inte minst mitt eget land har drabbats av stor arbetslöshet, vars orsaker står att söka dels i den förändrade internationella miljön, dels - till övervägande del - inom landets egna gränser. Svårigheterna till trots är vi finländare dock ense om att den nordiska samhällsmodellen, som baserar sig på jämlikhet, socialt ansvar och öppen demokrati, är en i grunden bra modell också i framtiden. Den nordiska samhällsmodellen erbjuder oss dessutom goda möjligheter att medverka i vår världsdels integrationsutveckling i vidare bemärkelse.

Jag förväntar mig att relationerna mellan Finland och Danmark under nittiotalet kommer att utvecklas i en allt mångsidigare riktning. Om Finlands folk godkänner en anslutning till Europeiska unionen, kommer vi att såsom unionsmedlemmar tillsammans agera utgående från våra nordiska värderingar. Därmed får unionen en allt mer accentuerad nordisk dimension, vilket i sin tur gagnar hela unionen och hela Europa.

Vi bör dock minnas att Europeiska unionen är en geografisk helhet som för EU-staterna i Medelhavsområdet närmare de nordiska medlemsstaterna. De geografiska områdena inom unionen konkurrerar inte med varandra, utan kompletterar varandra.

Sedd i nordiskt perspektiv var den gångna sommaren anmärkningsvärd i många avseenden. Bortdragandet av de ryska trupperna inte bara från den östliga Tyskland utan också från Estland och Lettland sätter på sätt och vis punkt för andra världskriget inom Östersjöområdet. Ledarna i Ryssland och Baltikum förtjänar allas vår odelade uppskattning för det genombrott man lyckades åstadkomma. Historiens börda var tung, men ändå inte förkrossande.

Det samförstånd jag nyss nämnde symboliserar på sitt sätt den säkerhetspolitiska utveckling som under de senaste åren har ägt rum i Nordeuropa. Nu har man med kraft gått in för att inte längre använda hotet som ett vapen. I stället försöker man lösa problemen på ett förnuftigt och realistiskt sätt. Det är den här vägen vi skall följa också i framtiden, eftersom detta är något som gagnar alla stater inom regionen.

Östersjöområdet kommer att bli ett förenande geografiskt område. Inom Östersjösamarbetet har Danmarks insats varit av central, för att inte säga avgörande betydelse. Det är i många avseenden de nordiska grannländerna som ligger bakom de baltiska ländernas spirande uppgång på det ekonomiska planet.

Till Östersjöområdet kan man också hänföra Kaliningrad, det historiska Königsberg och metropolen S:t Petersburg. Vi måste se till att dessa områden på ett naturligt sätt inlemmas i det nya samarbetet inom Östersjöområdet.

Vad gäller utvecklingen i Ryssland finns det förståeligt nog alltjämt mycket varierande bedömningar. Det gör det säkert också i detta hedervärda sällskap. Också med tanke på det övriga Europa är utvecklingen i Ryssland en central fråga ur säkerhetssynpunkt. Det gäller då inte enbart de ryska utvecklingstendenserna, utan också det internationella samfundets utveckling som en helhet, där inflytande och ekonomisk styrka koncentreras mycket starkt till Ryssland, Europeiska unionen, de kometartat växande ekonomierna i Asien samt USA.

Ryssland återfår sin nationella och organiska livskraft samt befäster sina samhälleliga grundvärderingar. Den sunda nationella självkänslan kämpar dock med den nationella chauvinismen. Marknadsekonomins allra farligaste experimentskede börjar vara passerat och samtidigt kan de första makroekonomiska tecknen på återhämtning skönjas vid horisonten.

Ryssland kommer under alla omständigheter att i högre grad än tidigare präglas av de olika regionerna, och olika federativt inriktade statsstrukturer kommer att se dagens ljus. Den här processen förefaller oundviklig, eftersom de nuvarande statsorganen är valda på demokratisk grund och stöder denna allmänna utveckling. Ryssland har varit utsatt för hårda prövningar och problemen lär inte ge vika över en natt.

Ryssland framstår klararen än tidigare som en samarbetspartner för både världens ledande industriländer och Europeiska unionen. Finlands relationer till Ryssland håller på att utvecklas gynnsamt på alla nivåer. Om Finland blir unionsmedlem är jag säker på att relationerna mellan Europeiska unionen och Ryssland också får mera djup.

I dag, då tudelningen från det kalla krigets dagar är ett passerat stadium, är staterna och statssamfunden aktörer i en genomgripande omvandlingsprocess. En ny världsordning, baserad på många olika maktcentra, kommer, på det sätt jag nämnde tidigare, att se dagens ljus. Under detta decennium blir vi tvungna att reglera den ekonomiska och politiska konkurrensen mellan dessa centra på ett sådant sätt, att denna konkurrens resulterar i samarbete och inte i maktpolitik. I det sammanhanget kan EU påverka utvecklingen i en positiv och konstruktiv anda.

I den nya situation som uppstått kan inte heller de små staterna dra sig undan sitt ansvar. De kan inte isolera sig, utan de måste medverka i de mellanstatliga integrationssamfunden, ifall de vill röna framgång, trygga sina intressen i den pågående omvandlingsprocessen och påverka utvecklingen. Den som ställer sig utanför integrationen löper i själva verket större risk att köras över av storpolitiken.

En utvidgning av Europeiska unionen är därför av avgörande betydelse med tanke på säkerheten i vår världsdel. En utvidgad union skapar stabilitet och inger på lång sikt hopp om att säkerheten i vår världsdel skall vara av stabil och bestående natur. Europeiska unionen bör, efter den pågående utvidgningsomgången, gå in för att utvidgas ytterligare. Om utvidgningen av EU stannar av, finns det risk för att Europa börjar splittras på nytt. Bland annat i Norden skulle detta vara ägnat att ge upphov till stor osäkerhet.

I Europa håller nya säkerhetsarrangemang just nu på att ta form. Vi eftersträvar en på samarbete baserad lösning som utesluter ensidig militär upprustning och hot om kraftåtgärder. Europeiska unionen har möjlighet att utveckla en vittgående säkerhetspolitik som gagnar hela vår världsdel. Vi bör avancera steg för steg, men målmedvetet och efter att ha diskuterat sinsemellan. I denna diskussion bör alla stater delta.

Nittiotalet präglas dock av hårda diplomatiska ansträngningar; bl.a. kommer det att krävas att man behärskar nya typer av militära konflikter. Vi måste utveckla all tänkbar beredskap för att möta dessa utmaningar. Det var vår otillräckliga beredskap som ledde till att kriget i det forna Jugoslavien eskalerade till en förödande tragedi. Genom Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) har detta mål fått en värdig och bestående utformning, som vi med gemensamma krafter bör vidareutveckla.

Säkerheten är i allt högre grad sammankopplad med demokrati, miljöns tillstånd och med ekonomisk frihet. Europeiska unionens ansvar ökar när det gäller stärkandet av den gemensamma säkerheten i vår världsdel. En stark ekonomi står i direkt samband med tryggandet av Europas ställning inom den globala utvecklingen samt med dess förmåga till stabiliserande inflytande i de östra delarna av världsdelen.

EU måste i sina medlemsländer förmå bevara medborgarnas förtroende. Detta är det viktigaste villkoret för ett livskraftigt EU. Kunskaperna om EU:s primära mål och om grunderna för unionens existens är i själva verket bristfälliga. Kanske har EU trots allt i alltför hög grad utvecklats enbart som ett samfund för experter. De nordiska länderna bör självfallet kunna bidra till att unionen på ett konkretare sätt formas till en union för medborgarna.

Detta sekel börjar lida mot sitt slut. Också här i Europa förstörde krigen länge våra vackraste drömmar. Nu har vi i ett halvt sekel fått njuta av freden, också om den i många avseenden har vilat på bräcklig grund eller upplevts som orättvis. En ny epok har det oaktat inletts. Grunderna för freden blir hela tiden starkare och rättvisan vinner terräng från kust till kust. De små staterna är inte längre spelbrickor i det storpolitiska spelet - tvärtom har de i samråd skaffat sig permanent säte vid de bord där man bestämmer om framtiden i vår världsdel.

De nordiska länderna är väl medvetna om hur värdefullt samarbete och nära umgänge är. Vi måste nu tillsammans visa hur den nordiska gemenskapen kan tjäna som ett bestående exempel på europeiskt umgänge när det är som bäst.