REPUBLIKENS PRESIDENT MARTTI AHTISAARI VID DEN AKADEMISKA LÄRARUTBILDNINGENS 20-ÅRSFEST I HELSINGFORS UNIVERSITET 14.10.1994

DET INTEGRERADE EUROPA INNEBÄR NYA UTMANINGAR FÖR HÖGSKOLE- OCH KULTURLIVET

Det är mig ett stort nöje att få framträda som talare här, vid den akademiska lärarutbildningens 20-årsfest. Jag är här omgiven av många tidigare kolleger. Tillåt mig att genom er framföra mina bästa hälsningar till alla lärare i vårt land samt till de lärare och läroinrättningar som svarar för lärarutbildningen i landet.

Det är hela 130 år sedan lärarutbildningen i Finland inleddes. För denna publik behöver man inte betona vad folkbildningen och utbildningen har betytt för ett samhälle som Finland, långt uppe i norr. Genom att möjligheterna till utbildning utsträcktes till de sämre lottade i samhället och till att omfatta hela landet, skapades utgångspunkten för vår nationella identitet och vårt moderna välfärdssamhälle. Varken mer eller mindre.

Den starka övertygelse som vår nationalfilosof J.V. Snellman hyllade och enligt vilken Finlands styrka ligger i bildningen, har varit och är alltjämt hemligheten med vårt lands framgångar.

Denna huvudfest med anledning av den akademiska lärarutbildningens jubileum är ägnad att hedra uttryckligen det nationella bildningsarbetet i vårt land över huvud taget. Genom denna fest uppmärksammas den avgörande roll som nivån på lärarutbildningen spelar för kulturlivet i vårt land.

I vår föränderliga värld är de stater mest framgångsrika som har en stark identitet på utbildningens och kulturens område. Att anta denna utmaning har dock inte varit lätt i dessa ekonomiskt kärva tider. Svårigheterna beror också på att de gångna decennierna inte har erbjudit en stabil värderingsgrund för undervisningsarbetet.

Under de senaste fem åren har vi upplevt historiska förändringar inom både det finländska samhället och, framför allt, inom den internationella gemenskapen. Den ideologiska svartvita kamp som har präglat vårt århundrade håller på att avblåsas. Den västerländsk-liberala kulturen har fått nytt fotfäste i alla delar av vår värld.

Det är dock helt klart att Berlinmurar av olika slag kommer att splittra vår världsbild långt framöver. Detta är förståeligt, eftersom förändringarna ofta har skett i en så hisnande takt att vi ibland saknat möjlighet att tillägna oss allt det nya. Trots att de totalitära ideologierna har försvagats finns det inte - och kommer det aldrig att finnas - en enda gemensam plattform för alla värderingar. Vi är tvungna att skapa vår morgondag i en gemenskap där en mångfald kulturer konkurrerar sinsemellan.

Också Finland, en liten nation med stark identitet, har ställts infördenna utmaning. Det är dock klart att uttryckligen de små nationerna måste hålla sina dörrar och fönster öppna; framgången föds genom växelverkan, inte genom att stänga dörrar och fönster.

Det brytningsskede som just nu pågår på såväl nationell som global nivå är i grund och botten ett värderingarnas brytningsskede. Det handlar om på vilket sätt vi nu skall förmå lägga grunden till sådana samhällsvärderingar, där det centrala målet är tryggandet av bildning och gemenskap människor emellan.

Den amerikanska forskaren Francis Fukuyama konstaterade för ett par år sedan - samtidigt som det internationella samfundet skakade i sina grundvalar - i sin mycket uppmärksammade debattbok "Historiens slut och den sista människan", att vi i framtiden riskerar att förändras till de i trygghet existerande, egoistiska sista människorna utan tanke på ett högre mål i sin strävan efter privat bekvämlighet.

Jag tror inte att Fukuyamas innersta avsikt var att måla upp en hopplös framtid, men väl att höja ett varnande pekfinger. Det skedde inte i onödan.

Också vissa finländska filosofer och observanta läsare med fingret på tidens puls har kommit fram med dramatiska utgjutelser av liknande slag. I många av dem har man varnat för de problem som är förknippade med levnadsvanor som grundar sig på vetenskapen. Tillåt mig att här låna akademiker Georg Henrik von Wrights tankar när han säger att vetenskapen, blomman av det i människan sådda förnuftets frö, har fört oss till en livsstil, vars irrationella sidor blir allt uppenbarare och allt mer oroväckande.

Själv är jag till min natur en karelsk optimist. För att bevara denna attityd kan jag inte undgå att reflektera närmare över dessa uppskattade tänkares varningsord. Jag vill att de myndigheter och institutioner som bär ansvaret för vårt lands kulturliv och utbildning inleder en djupgående värdediskussion. Låt oss agera så att de finländska ungdomarna upplever livet som något värdefullt på det individuella planet, och så att samhällsutvecklingen på det humana planet - inte enbart tryggandet av den egna bekvämligheten - blir den nya ledstjärnan för vårt samhälle.

Inom all fostran gäller det i sista hand att skapa en positiv livsinställning. Detta är möjligt förutsatt att de unga fostras till en stabil etisk livsåskådning, som innebär förmåga att skilja mellan rätt och fel. Detta bör vara vårt mål.

Vårt lands utbildningssystem har genomgått reformer på många olika plan. Utbildningspolitiken har uppfattats som en livsviktig faktor med tanke på nationens framgång. Statsmakten har betraktat utbildningen som en strategiskt central fråga. Samtidigt har förändringarna inom kulturen och samhället lett till att vi måste reformera utbildningen kvalitativt och sörja för att den inte släpar efter på någon enda punkt.

Kalla ekonomiska fakta har dessvärre ofta inneburit oskäliga gränsdragningar för reformerna. Detta återspeglar sig i allt större skolklasser och i nedbantade anslag för de traditionella läromedlen. Bollen har kastats till lärarna, och det är nu fråga om hur långt de mänskliga resurserna kan pressas. Mina tankar går osökt till de uppoffringar på det mänskliga planet som var avgörande i exempelvis våra försvarskrig.

Det går dock inte att skapa ett kulturfolk genom att ta till pisken. Doktor Vilho Hirvi betonar att vår utbildning inte heller får vara en viljelös slav som går i de internationella marknadskrafternas och anonyma ekonomiska maktkoryféernas ledband. Hirvi framhåller att utbildningen bör ses uttryckligen som ett instrument i vår nationella strategi, ett instrument som - efter det att de ekonomiska förutsättningarna har tryggats - kan hjälpa oss att på ett avgörande sätt påverka vårt självbestämmande och vår styrka när det gäller att agera i den nya internationella omgivningen.

Detta instämmer jag i. Vårt bildningskapital och vår bildningstörst är resurser som, om vi odlar, förkovrar och utnyttjar dem, kan ge oss styrka att klara av de svåraste utmaningar. Därmed skapar vi för egen del inte bara förutsättningar att klara oss, utan också förutsättningar att utvecklas, vi utvidgar vi hela vår repertoar, flyttar våra gränser allt längre från det "stumma tvånget" till kreativitet och kunnandets frihet.

Det beror med andra ord på oss själva hur vi utnyttjar våra resurser och vad vi prioriterar inom utbildning och uppfostran. Det är uttryckligen våra insatser för utbildningen - på såväl det ekonomiska som det andliga planet - som vi själva kan bedöma och fatta beslut om också i det fallet att vi ansluter oss till Europeiska unionen. Det finns då ingen som talar om för oss vilka sektorer vi bör betona och satsa på i utbildningen. Dessa saker avgör vi utgående från våra egna behov, våra egna värderingar och mål.

När vi synar betydelsen av ett EU-medlemskap utgående från utbildningen, gäller frågeställningen framför allt de allmänna verkningarna av ett medlemskap eller icke-medlemskap. Diskussionen gäller då frågan om vilketdera alternativet som medför större ekonomisk aktivitet och därmed förutsättningar för välfärd. Utbildningen är en faktor som egentligen kommer in i bilden först i det skedet. Ju bättre ekonomiska förutsättningar och rörelsefrihet vi har, desto mer kan vi utnyttja våra utbildningsresurser. Risken finns också för att vi till följd av eventuell forskarflykt inte utanför EU skulle ha möjlighet att utnyttja alla de satsningar som vi hittills har investerat i vår utbildning.

En differentiering av utbildningen är under alla omständigheter ett av villkoren för att vi skall lyckas i framtiden. Trots det bör vi observera att differentieringen i ett samhälle som betonar kunnande och växelverkan inte är helt identisk med den differentiering inom utbildningen som gällde under agrarsamhällets och delvis fortfarande under industrisamhällets dagar. När vi talar om utbildningen är differentieringen samtidigt ett hot och en möjlighet. Den är ett hot om den leder till ökad ojämlikhet i utbildningen. Men den är en möjlighet om den leder till förbättrad kvalitet på utbildningen och till bättre motivation och inlärning för alla dem som medverkar i utbildningen - och detta motsvarar ju också de mål som formulerats.

Det ankommer också på högskolorna att sörja för nivån på forskningen. Då gäller det att se till att högskole- och universitetsväsendet utvecklas så, att det sporrar till kreativitet och blir en innovationernas hemvist på ett sätt som gagnar hela samhället. Finland får inte bli ett land som enbart tillämpar primärforskning från andra länder, utan vi måste alltid bevara vår ställning som ett hemland också för framtida nobelpristagare.

Den massarbetslöshet som drabbat vårt land är ett av exemplen på hur vi saknat förmågan att förnya vår ekonomiska produktionsstruktur och vårt utbildningssystem i takt med de förändringar som skett. Jag är därför övertygad om att man inom vårt lands utbildningsplanering redan nu har beaktat den brytningstid som präglat arbetet som begrepp. Vi måste förhindra att samhället permanent delas upp i en befolkningsgrupp som arbetar regelbundet, en grupp som arbetar sporadiskt och en grupp som är helt utan arbete. Vi måste tillägna oss ett positivare perspektiv. Just när det frågas efter detta perspektiv måste ett kreativt kultursamhälle kunna producera svaret.

Jag är säker på att en förnuftig uppföljning av internationaliseringen kan tillföra utbildningsmotivationen och värderingen av utbildningen en välbehövlig vitamininjektion. Här utgör ett medlemskap i EU ett viktigt steg framåt. Läroinrättningarnas och elevernas delaktighet i EU:s gemensamma program och de ökade möjligheterna att idka studier utomlands motiverar, i likhet med det ökande internationella samarbetet och de öppna dörrarna till den europeiska arbetsmarknaden, säkert både läroinrättningar och elever på ett nytt sätt. Detta har vi redan nu klara bevis för.

Ett medlemskap i EU leder på konkretast tänkbara sätt till utbyte av erfarenheter, vilket redan i sig kan åstadkomma nya lösningar. Också med tanke på utbildningen gäller EU-medlemskapet frågan om vi på ett självklart sätt kommer att föra vår egen talan vid utformningen av de utvecklingsprocesser som i varje fall påverkar oss.

Den förändring jag beskrivit här ovan motsvarar kanske rätt långt den förändring av lärarens roll som sker i relation till en elev. Tidigare förhöll vi oss till internationalismen som eleven i väntan på färdiga svar från läraren i katedern, och då nöjde vi oss, liksom eleven, också helt med de svar vi fick. Nu undrar vi och söker tillsammans med våra instruktörer och handledare efter svaren på frågor som knappast ens har några färdiga svar. Själva är vi ibland handledare, ibland elever, men alltid och i varje fall nyfikna spanare.