REPUBLIKEN FINLANDS PRESIDENT MARTTI AHTISAARIS FÖREDRAG VID OSLO UNIVERSITET DEN 19 OKTOBER 1994

DE NORDISKA LÄNDERNA I ETT INTERNATIONELLT SAMFUND I FÖRÄNDRING

Ärade åhörare

Det kalla krigets slut har ändrat vår världsbild. Den genomsyras inte längre av striden mellan politiska ideologier. Demokrati och marknadsekonomi samt respekt för de mänskliga rättigheterna har godtagits som en grund för den samhälleliga utvecklingen i hela Europa och långt därutöver. Nordiska värderingar har blivit universella.

Sett från Norden utgör det faktum, att den politiska tudelningen i Europa upphört, den största förändringen. I och med denna har de nordiska ländernas omgivning förändrats: som våra grannar har vi nu ett Ryssland, som strävar till ett demokratiskt statsskick, baltiska länder, som ånyo blivit självständiga, och ett Centraleuropa, som icke längre klyvs av frontlinjer.

På annat håll i världen har det likaså visat sig vara möjligt att igångsätta processer, som syftar till fred och försoning. Många till synes olösbara konflikter har lösts på fredlig väg.

Norge har med sin klokt avvägda verksamhet ställt sig i främst i ledet bland fredsstiftare. Det exempel Norge gett på den preventiva diplomatins område och i globala frågor har varit en källa till stolthet också för övriga nordiska länderna. Exemplet visar vad de nordiska länderna, som regelbundet beskrivs som små, kan få till stånd genom att fördomsfritt gripa tillfället då det erbjuds.

Hos oss i Finland har Johan Jrgen Holsts stora gärning graverats i minnet. En hållbar fred i Mellanöstern har nu fått en verklig chans. Statsminister Gro Harlem Brundtland har gjort ett utomordentligt värdefullt arbete för att lösa globala miljö- och sociala frågor. Thorvald Stoltenbergs verksamhet för en pacificering av konflikterna i det forna Jugoslavien förtjänar allas stöd.

Mina Damer och Herrar,

Samhörigheten med den nordiska familjen har gett oss finländare kraft att härda ut också under historiens tunga skeden. Omständigheterna gjorde, att de nordiska ländernas säkerhetspolitiska lösningar efter andra världskriget kom att skilja sig från varandra. Också då förstod och högaktade emellertid Finland och Norge varandras utgångspunkter. En praktiskt inriktad inställning till det inbördes samarbetet gav resultat.

I dag finns det inte längre några frågor, som inte skulle kunna diskuteras naturligt och öppet våra länder emellan. Det politiska genombrottet i Europa har dessutom gjort det lättare att göra gemensamma bedömningar om säkerhetspolitiska frågor. Finland anser det vara viktigt, att dialogen förblir öppen alla de nordiska länderna emellan.

Den positiva bild vi finländare har av Norge och norrmännen har medtiden blivit allt starkare. Ert land har välsignats med en enastående vacker natur och med rikliga naturtillgångar. Bilden kompletteras av en stabil ekonomisk utveckling och ett rikt kulturliv. De norska prestationerna på idrottens område är någonting var man i Finland känner till.

Oberoende av våra länders EU-avgöranden kommer Finland att agera så, att enigheten bevaras och förstärks mellan de nordiska länderna. Ingen annan aktionslinje skulle heller få det finska folkets stöd.

Nordiskheten är för oss finländare - liksom säkerligen också för norrmännen - ett egenvärde. Den är som ett släktskapsband, som inte är till salu.

Vi delar den gemensamma drömmen om ett nordiskt välfärdssamhälle, vars hörnstenar är demokrati, rättsstatstänkande, en upplyst marknadsekonomi, jämlikhet samt en djup övertygelse om socialt ansvar.

De nordiska EU-medlemsländerna kommer också inom Unionen att aktivt verka för de frågor vi anser vara viktiga. Jag anser det vara naturligt för oss att befrämja gemensamma målsättningar på olika områden.

I ett föränderligt läge bör det nordiska samarbetet också i framtiden bedrivas på den grund, som hittills varit dess styrka: med en praktisk inriktning och ett flexibelt förfaringssätt. Jag vill tillägga en sak: inget nordiskt land skall få känna sig åsidosatt av de andra. Med tanke på de nordiska ländernas inbördes relationers historia är detta en önskan, som jag inte uttalar lättsinnigt.

Ärade åhörare,

Jag vill helt kort göra en bedömning över det beslut Finlands folk gjorde senaste söndag, då de röstade om vårt lands medlemskap i Europeiska unionen. Jag är övertygad om att riksdagen kommer att respektera den av folket uttryckta viljan och godkänner anslutningsavtalet.

Ekonomiska fakta har redan i tiotals år gett fog för de finländska frihandels- och integrationsavgörandena. Finlands handelsutbyte med EU-länderna utgör ryggraden för vår utrikeshandel. Det är tack vare exporten, som till stor del går till EU-området, som vår nationalekonomi återhämtar sig.

Vi vill vara med och besluta om en ekonomisk och politisk utveckling, som under alla omständigheter också kommer att beröra oss.

Ärade åhörare,

Mina Damer och Herrar,

Finland fullföljer fortfarande den utrikespolitik vi följt på lång sikt och som karaktäriseras av såväl samarbetsinriktad verksamhet som realism. Den utrikespolitiska kontinuiteten är också i detta sammanhang en avgörande faktor, som vi inte behöver avstå ifrån.

Efter det kalla krigets slut bedriver Finland en utrikespolitik, som består av militär alliansfrihet och ett självständighet, trovärdigt försvar. I sin utrikespolitik har Finland strävat att stärka det europeiska samarbetet. Vi har varit med och utvecklat KSSE- processen. Finland är med som observatör i det nordatlantiska samarbetsrådet NACC och deltar i NATO:s partnerskap för fredprogram. Vid förverkligandet av EU-medlemskapet finns det goda skäl för Finland att söka observatörsstatus i den västeuropeiska unionen VEU. Arrangemanget skulle grunda sig på Finlands nationella intressen, och det skulle överensstämma med den politik vi bedrivit.

Det bör medges, att Europa inte är den fristad för ro och harmoni, som vi skulle önska att det hade blivit, då det kalla kriget tog slut. Det nästan simultana ut brottet av flera konflikter på vår kontinent har varit en chock. Synnerligen tragiskt är, att krigets lågor på det forna Jugoslaviens område inte kunnat släckas.

I Europa råder det fortfarande inte någon klar enighet om säkerhetsfrågorna. Ett halvt årtionde har redan kommit tillända sedan det kalla krigets slut. Om Europas invånare inte upplever, att deras säkerhet ökar, finns det risk för en ny uppdelning av vår kontinent.

Vissa beaktansvärda initiativ har redan tagits. NATO:s program om partnerskap för fred erbjuder flexibla samarbetsmöjligheter, som visat sig vara av intresse för många länder. Den europeiska stabiliseringspaktsprocessen strävar till en lösning av regionala problemfrågor på en allmäneuropeisk bas.

För att öka säkerheten är det nödvändigt att utveckla institutionerna. Men dessutom behövs det mera vardagliga, konkreta insatser för att minska konfliktriskerna. Umgänge över gränserna är ett sätt att skingra misstankarna. Det finns flera områden i Europa där normala kontakter har varit omöjliga under en lång tid. Grannfolk som i årtionden levt åtskils bör snabbt kunna fås att bekanta sig med varandra som vänner, för att inte behöva konfronteras som fiender.

Ärade åhörare,

De nordiska och de baltiska länderna har på basen av sin geografiska och historiska närhet inlett ett livligt umgänge. De baltiska staternas suveränitet har stärkts, och deras utvecklingsperspektiv är lovande. På medborgarnivå i samhällena har oanat livliga kontakter kunnat knytas. I Finland finns det knappast något enda delområde av vår utrikespolitik, som fått ett så odelat stöd som utvecklandet av relationerna till Baltikum.

De nordiska länderna förväntas stå i främsta ledet för att hjälpa de baltiska länderna att finna sin förankring i det övriga Europa. De baltiska länderna bör få samma förutsättningar som övriga europeiska länder i sina strävanden att lösa de frågor, som är viktiga för deras framtid. I motsvarande mån förväntas det av de baltiska staterna, att de följer europeiska normer i byggandet av sina samhällen. Samarbetet har i själva verket redan gett goda erfarenheter i resultat. Det internationella samfundet är rikare nu, då Estland, Lettland och Litauen har tagit sin plats bland de självständiga nationerna i Europa. Jag är övertygad om, att ett allsidigt stöd för deras utveckling kommer att förbli av högsta prioritet för de nordiska länderna.

Ärade åhörare

Det har sagts, att Rysslands utveckling är Europas största gåta. För Finland och Norge har Ryssland varit ett direkt grannland sedan århundraden. En förbättring av ekonomin i Ryssland, och särskilt i dess nordvästra delar, skulle vara till stor nytta icke blott för landet självt utan även för dess grannländer. Detsamma kan sägas om en lindring av landets miljö- och sociala problem. Stabiliteten skulle öka, handelsförbindelserna växa, kontakter mellan människor på olika sidor om gränsen skulle bli vardagsmat. Den utvecklingen kunde förutses också, och kanske speciellt, i norra Europa. Ryssland bör kunna känna, att det är välkommet att delta i europeiskt och regionalt samarbete.

Ekonomiskt är de ryska närområdena tillväxtcentra åtminstone på lång sikt. De har gott om naturtillgångar, vars exploatering kräver ett internationellt samarbete. Det fördrag om partnerskap och samarbete, som Europeiska unionen och Ryssland undertecknat, kan visa sig vara ett dokument, som kommer att utstaka samarbetet i vår världsdel långt in i framtiden. Befrämjandet av säkerhet på bred bas förtjänar allt tänkbart stöd.

Kära åhörare,

Geografiskt möts Finland och Norge i Ishavets omedelbara närhet. Invånarna i kalottområdet har traditionellt rört sig i enlighet med vad naturförhållandena och deras näringsidkande kräver, utan att dess mera bry sig om riksgränser. Ett exempel på denna flyttrörelse är kvenerna, som i tiden flyttade från norra Finland till Nord-Norge.

Nordkalottsperspektivet har ända fram till nu varit främmande för de flesta européer. Det arktiska samarbetet har skjutit fart först efter det kalla krigets slut. Numera har många länder i Europa och Nordamerika, liksom även på övriga håll, börjat intressera sig för att ekonomiskt utnyttja det arktiska området och för att lindra dess brännande miljöproblem.

De nordiska länderna bör tillsammans med andra länder se till, att området får all den uppmärksamhet det behöver och förtjänar från det internationella samfundet. Barents euroarktiska råds verksamhet och Rovaniemi-processen erbjuder goda möjligheter till ett begrundande av de arktiska frågorna.

Konsekvenserna av den försumliga miljöskyddsverksamheten i de arktiska områdena kräver brådskande åtgärder. Luftföroreningarna har förstört naturen så illa på sina håll, att t.o.m. människans livsvillkor blivit lidande. En vårdslös hantering av kärnavfall utgör i dag ett hot för invånarna i området och för kommande generationer.

Samarbetet mellan östersjöstaterna befinner sig i kraftfull utveckling. De politiska förändringarna har på ett avgörande sätt förbättrat utgångsläget för ett samarbete områdets alla länder emellan, såsom framgår av arbetet i Östersjörådet. De historiska handelsrutterna är på uppgång. Med hjälp av dem bygger östersjöområdets stater och folk på sin hävdvunna samhörighet. Samtidigt gäller det att rätta till de skador, som under de senaste årtiondena skett också i östersjöområdet.

Vi måste minska på den ekonomiska klyfta, som öppnar sig öster om Norden. Att på alla sätt befästa stabiliteten i Nordeuropa är ett livsvillkor för den övriga utvecklingen. De nordiska länderna har här mycket att bevaka. Det är på sin plats, att vi för detta ändamål ställer våra egna begränsade resurser till förfogande, fastän de ensamma inte är tillräckliga.

De nordeuropeiska havsområdena har också ett nära samband till de transatlantiska förbindelserna. De är av den största betydelse för såväl Norge, som direkt gränsar till Atlanten, som för de övriga nordiska länderna och hela Europa.

Finland uppskattar varmt de norska initiativen för ett utökat samarbete i Europas nordliga delar. Barentsrådet har på kort tid utvecklats till ett viktigt regionalt forum. Likaså har Norge raskt inlett ett samarbete med Ryssland för att nå en lösning på många problem, som påverkar utvecklingen i Nord-Norge och i nordvästra Ryssland. Initiativ av detta slag kan ses som en positiv signal också i en europeisk skala.

Mina Damer och Herrar,

Ärade åhörare,

"Hvis bare denne enkle fred og frihet i Norges fjelltrakter kunne bli felles for den hele verdenda ville jordens folk vaere lykkeligere enn de er i dag."

Trygve Lies vackra ord beskriver Norges och alla de nordiska ländernas önskan att leva i fred och frihet. Det är ur denna grogrund som den norska framtidstron och viljan att söka försoning växer fram, en tro och vilja som fått hela det internationella samfundets erkännande.