3. Presidentvalen 1919-1988

3.1. Tidigare valsätt

Under åren 1919-1987 valdes republikens president på ett indirekt sätt. Vid allmänna val valdes först 300 (vid 1982 och 1988 års val 301) elektorer, som sedan valde president utan att vara bundna av dem som hade anmält sig som presidentkandidater. Lagstiftningen omnämnde inte ens presidentkandidaterna; det fanns inga författningar angående dem. Elektorerna valde president 1925, 1931, 1937, 1940, 1943, 1950, 1956, 1962, 1968, 1978, 1982 och 1988. År 1987 stadgades om ett nytt valsätt i två omgångar som tillämpades bara vid 1988 års val. I första omgången förrättades direkt folkval bland de kandidater som hade uppställts officiellt, och samtidigt valdes 301 elektorer som skulle välja president i det fall att ingen av kandidaterna fick över hälften av de avgivna rösterna (50 % + en röst) vid det direkta folkvalet. President Koivisto fick 1988 inte tillräckligt många röster för att bli vald direkt, varför elektorerna förrättade valet. Det nuvarande valsättet trädde i kraft 1991 och tillämpades första gången vid 1994 års val. De elektorer som hade valts 1937 valde president tre gånger: 1937, 1940 och 1943. Under de exceptionella förhållanden som rådde 1940 och 1943 ansågs det att elektorsval inte gick att ordna.

3.2. Avvikande valsituationer

Situationen vid valet av president har varit avvikande 1919, 1940, 1943, 1944, 1946, 1973 och 1982. År 1919 valde riksdagen Finlands första president K. J. Ståhlberg direkt med stöd av ikraftträdelsestadgandet i regeringsformen. År 1944 stiftade riksdagen en undantagslag genom vilken marskalk Mannerheim blev president för en tid av sex år sedan president Risto Ryti hade avgått mitt under sin ämbetsperiod. Sedan Mannerheim avgått 1946 stiftade riksdagen en undantagslag, genom vilken riksdagen bemyndigades att välja president för den återstående delen av ämbetsperioden (till 1.3.1950), och valde statsminister J. K. Paasikivi till president. Vidare stiftade riksdagen 1973 en undantagslag genom vilken president Urho Kekkonens ämbetsperiod förlängdes med fyra år (till 1.3.1978).

Valen 1940 och 1943 var avvikande därför att valet förrättades av de elektorer som hade valts 1937. Till följd av president Kyösti Kallios avgång 1940 skedde valet av ny president i förtid det året; det gällde den återstående delen av Kallios ämbetsperiod och inte en hel ämbetsperiod på sex år. Också 1944, 1946 och 1982 års val var förtida, eftersom den sittande presidenten hade avgått under pågående ämbetsperiod.


Tillbaka till innehållsförteckning


4. Presidentens åligganden

4.1. Arrangemang i samband med den högsta verkställande makten

Enligt regeringsformen har den högsta verkställande makten anförtrotts republikens president, men jämte honom finns för statens allmänna styrelse ett statsråd, som består av en statsminister och behövligt antal ministrar. Denna princip återspeglas i regeringsformens övriga stadganden om presidentens uppgifter och maktbefogenheter: lagstiftningsrätten, rätten att utföra förordningar och utnämningsrätten m.m. Regeringsformen har sedermera ändrats så, att presidentens befogenheter har begränsats, inskränkts eller slopats. Antalet ärenden som omfattas av den verkställande makten har ökat jämfört med den situation som rådde när regeringsformen stiftades. Tyngdpunkten för den högsta verkställande makten har förflyttats i riktning mot statsrådet. Medlemskapet i EU har haft en liknande verkan.

4.2. Upplösande av riksdagen och förordnande om nyval

Republikens president kan på motiverat initiativ av statsministern och efter att ha hört riksdagens talman och riksdagens olika grupper upplösa riksdagen och förordna om nyval. Den nya riksdagen väljs för en normal fyraårig valperiod, inte t.ex. för den tid som återstår av den upplösta riksdagens valperiod. Riksdagen kan själv besluta när den avslutar sin session före valet. Under åren 1919-1991 var presidentens rätt att upplösa riksdagen oinskränkt; om presidenten fann det nödvändigt hade han rätt att förordna om nyval. Riksdagen har upplösts och förtida riksdagsval förrättats sju gånger: 1924 (Ståhlberg), 1929 och 1930 (Relander), 1953 (Paasikivi) samt 1961, 1971 och 1975 (Kekkonen).

4.3. Utnämnande av medlemmar i statsrådet och befriande av dem från uppdraget

Statsministern och de övriga ministrarna (medlemmar av statsrådet) utgör statsrådet, som i dagligt tal också kallas regeringen eller ministären. Medlemmarna av statsrådet skall vara för redbarhet och skicklighet kända finska medborgare och åtnjuta riksdagens förtroende. Kravet på att ministrarna skulle vara infödda finska medborgare frångicks 1991.

Efter riksdagsvalet eller efter att regeringen annars avgått förs regeringsförhandlingar. Republikens president diskuterar först med riksdagens talman och med representanter för riksdagsgrupperna om en hurudan regering som borde bildas. Efter det utser presidenten en regeringssonderare som leder de förhandlingar där de partier som innehar majoritet i riksdagen enas om bildandet av en gemensam regering, regeringsprogrammet och fördelningen av ministerposterna. Riksdagsgrupperna i de partier som inträder i regeringen underrättar presidenten om sin ståndpunkt beträffande regeringens sammansättning. Efter detta hålls en föredragning för presidenten, där presidenten först befriar den föregående regeringen från uppdraget och sedan omedelbart utnämner medlemmarna i den nya regeringen.

Presidenten kan befria hela ministären från dess uppgifter efter att statsministern framställt regeringens avskedsbegäran eller bevilja en enskild minister avsked på dennes anhållan eller på statsministerns initiativ. Regeringen anhåller alltid om avsked efter ett riksdagsval. Vid övriga tidpunkter kan anledningen till en anhållan om avsked vara att riksdagen har uttryckt misstroende eller att förutsättningarna för fortsatt regeringssamarbete har upphört. I Finland har en parlamentarisk majoritetsregering alltid förutsatt regeringssamarbete mellan flera partier, eftersom inget parti ensamt har uppnått majoritet i riksdagen (över 100 riksdagsmän av 200).

Presidenten skall befria regeringen eller en minister från dennas eller dennes uppgifter även utan anhållan, om riksdagen har uttryckt att regeringen eller ministern inte åtnjuter riksdagens förtroende.

Tillbaka till innehållsförteckning

4.4. Finlands förhållande till utländska makter

Republikens president bestämmer om Finlands förhållande till utländska makter och om landets agerande i internationella organisationer eller vid internationella förhandlingar. Internationella fördrag som inverkar på lagstiftningen eller föranleder staten kostnader eller i övrigt kräver riksdagens samtycke förutsätter också riksdagens godkännande. I fråga om EU deltar riksdagen i den nationella beredningen av beslut som skall fattas i gemenskapsfrågor. För beredningen svarar statsrådet.

Presidenten beslutar om Finlands utrikespolitiska linje och initiativ samt om verksamhetsanvisningarna till dem, som företräder Finland, i alla frågor som är av principiell eller annars stor betydelse, om erkännandet av stater, om inledandet eller avbrytandet av diplomatiska relationer, om diplomatiska beskickningar, om inträde i eller utträde ur internationella organisationer, om delegationerna vid internationella förhandlingar samt om undertecknande, ratificering och ikraftbringande av internationella fördrag. Presidenten utnämner eller förordnar de högsta tjänstemännen inom utrikesförvaltningen och cheferna för Finlands diplomatiska beskickningar (ambassadörer). Presidenten tar emot kreditivbreven för i Finland ackrediterade diplomatiska sändebud från andra stater eller från internationella organisationer.

4.5. Lagstiftningsärenden

Republikens president utövar den lagstiftande makten i samråd med riksdagen. Båda kan föreslå stiftandet av en ny lag, också en grundlag, eller ändring eller upphävande av en gällande lag. Presidenten använder sin initiativrätt genom att förelägga riksdagen regeringspropositioner (RP) jämte lagförslag. I riksdagen kan varje riksdagsman väcka lagmotioner ensam eller tillsammans med andra riksdagsmän. Presidenten kan också återta en RP vars riksdagsbehandling pågår. Riksdagen behandlar RP:n eller lagmotionen och beslutar om förslagets slutliga innehåll. Presidenten skall med sin underskrift stadfästa och för publicering som lag godkänna de lagar som riksdagen har antagit, för att dessa skall träda i kraft. Presidenten kan inte ändra en lag som skall stadfästas, men han kan återsända den till riksdagen för förnyad behandling, varvid ikraftträdandet skjuts upp. Om följande riksdag (jfr 7.2.) igen antar en återsänd lag, träder denna i kraft utan presidentens stadfästelse. I annat fall förfaller den återsända lagen och blir alltså inte tillämplig. Före 1987 sköt en vägran av presidenten att stadfästa en lag upp behandlingen av lagen till efter nyval.

De RP:n som presidenten avlåter bereds och föredras för presidenten inför riksdagsföreläggandet av vederbörande ministerium och vederbörande minister. Före föredragningen för presidenten godkänner statsrådet (regeringen) för sitt vidkommande RP:n vid ett allmänt sammanträde. Återtagandena av RP: och stadfästelsen av lagar som godkänts av riksdagen föredras på samma sätt. I lagstiftningsärenden är presidenten inte bunden av statsrådets ståndpunkt, men i praktiken har presidenten vanligen avgjort ärendena i enlighet med statsrådets förslag till beslut.

Republikens presidents kansli sköter inte uppgifter som anknyter till beredningen, föredragandet eller stadfästelsen av lagar och kan därför inte besvara förfrågningar om detta. Förfrågningar skall riktas till ministeriet i fråga eller, om ministeriet inte är känt, till statsrådets informationsenhet.

Kyrkolagen

Den lagstiftning som rör den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och andra kyrkliga angelägenheter (kyrkolagarna) utgör ett särfall. Kyrkomötet har ensamrätt att föreslå stiftandet av kyrkolag. Presidenten, regeringen och riksdagen kan inte ändra kyrkomötets förslag, utan detta måste antingen godkännas i oförändrad form eller förkastas. Från och med 1.1.1994 fattar kyrkans egna organ beslut om s.k. andliga angelägenheter. Dessa regleras inte längre genom kyrkolag. Angående kyrkans förvaltning och verksamhet stadgas närmare i kyrkoordningen, som godkänns av kyrkomötet.

Tillbaka till innehållsförteckning

4.6. Förordningar

Om ett ärende inte faller inom området för lagstiftningen kan republikens president genom förordning utfärda rättsnormer angående administrativa frågor, tillämpningen av lagar, förvaltning av statens egendom, myndigheters organisation och verksamhet, statsrådets organisation och ministeriernas arbetsfördelning samt inom ramen för bemyndigande i lag. Förordningarna bereds och föredras av respektive ministerium och minister.

Republikens presidents kansli sköter inte uppgifter som anknyter till beredningen och föredragandet av förordningar och kan därför inte besvara förfrågningar om detta. Förfrågningar skall riktas till ministeriet i fråga eller, om ministeriet inte är känt, till statsrådets informationsenhet.

4.7. Tjänsteutnämningar

Republikens president utnämner och kan, när skäl därtill finns, avskeda: kanslichefen och föredragandena vid presidentens kansli, justitiekanslern och justitiekanslersadjointen, statssekreterare, kanslichefer och avdelningschefer vid ministerierna, statssekreterare, understatssekreterare och utrikesråd samt motsvarande tjänstemän vid utrikesministeriet, cheferna för de centrala ämbetsverken, chefdirektören och de andra direktionsmedlemmarna vid Finlands Bank, landshövdingarna samt officerarna vid försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet.

Republikens president utnämner också ärkebiskopen och biskoparna i Finlands evangelisk-lutherska kyrka och den ortodoxa kyrkan, presidenterna i och ledamöterna av högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen, hovrättspresidenterna och hovrättsledamöterna samt universitetens kanslerer och professorer.

Presidenten beslutar om utnämningar vid presidentföredragning och utgående från tjänsteförslag eller tjänsteframställningar gjorda av statsrådet. På basis av tjänsteförslag utnämner presidenten en av tre namngivna kandidater. Vid en utnämning som skall avgöras utgående från en tjänsteframställning kan presidenten utnämna antingen den namngivna kandidaten eller någon annan för tjänsten behörig person som samtycker till att ta emot tjänsten.

Republikens presidents kansli sköter inte uppgifter som anknyter till beredningen och föredragandet av tjänsteutnämningar och kan därför inte besvara förfrågningar om detta. Förfrågningar skall riktas till ministeriet i fråga eller, om ministeriet inte är känt, till statsrådets informationsenhet.

Tillbaka till innehållsförteckning

4.8. Överbefälhavare för försvarsmakten

Republikens president är överbefälhavare för försvarsmakten, men under krig kan presidenten överlåta uppgiften på någon annan. Under åren 1939-1944 var marskalk C. G. E. Mannerheim överbefälhavare för försvarsmakten. Han var republikens president under åren 1944-1946. Överlåtandet av uppgiften som överbefälhavare under krig är ett undantag från regeln att presidenten inte kan överföra sina uppgifter på någon annan.

Presidenten beslutar om militära frågor vid föredragning från kommendören för försvarsmakten vid en s.k. kabinettsföredragning utanför statsrådet. Vid kabinettsföredragning avgörs utnämningar och förordnanden som gäller överstar och lägre officerare, men i fråga om utnämningar och förordnanden som gäller generaler besluter presidenten i statsrådet på föredragning av försvarsministern. För gränsbevakningsväsendets del avgörs utnämningar och förordnanden som gäller överstar och lägre officerare utanför statsrådet vid kabinettsföredragning från inrikesministern.

4.9. Republikens presidents befogenheter i undantagsförhållanden

Enligt 1930 års lag om krigstillstånd beslutade presidenten om förklarande av riket i krigstillstånd och om krigstillståndets upphävande (Finland befann sig 30.11.1939-26.9.1947 i sådant krigstillstånd som avsågs i lagen). Under den tid lagen om krigstillstånd var i kraft kunde presidenten genom förordning bestämma om bl.a. censur gällande massmedierna och övervakning av kommunikationerna, om begränsningar av mötes-, rörelse- och vistelsefriheten och om allmän arbetsplikt. Presidenten kunde genom förordning ge statsrådet ekonomisk regleringsfullmakt i undantagsförhållanden med stöd av lagen om tryggande av befolkningens utkomst och landets näringsliv under undantagsförhållanden.

Fullmaktslagarna för händelse av undantagsförhållanden, dvs. den gamla beredskapslagstiftningen, upphörde att gälla 1.9.1991, då beredskapslagen (1080/91) och lagen om försvarstillstånd (1083/91) trädde i kraft.

Syftet med beredskapslagen är att i undantagsförhållanden trygga befolkningens utkomst och landets näringsliv, upprätthålla rättsordningen och medborgarnas grundläggande rättigheter samt trygga rikets territoriella integritet och självständighet. Vid försvarstillstånd tillämpas beredskapslagen bara till den del lagen om försvarstillstånd inte stadgar något annat med tanke på krig. När undantagsförhållanden råder kan presidenten genom förordning berättiga statsrådet att utöva undantagsbefogenheter för en tid av högst ett år i sänder. Förordningen skall föreläggas riksdagen för godkännanden.

Enligt lagen om försvarstillstånd kan för tryggande av självständigheten och upprätthållande av rättsordningen rikets försvar effektiveras och dess säkerhet stärkas genom att försvarstillstånd införs vid sådana undantagsförhållanden som avses i 16 a § regeringsformen (beväpnat anfall eller liknade hot mot riket), om de befogenheter som stadgas i beredskapslagen inte är tillräckliga (sekundär karaktär i förhållande till beredskapslagen). Presidenten inför försvarstillstånd genom förordning för en tid av högst tre månader. Försvarstillståndet kan vid behov förlängas med högst ett år i sänder. Försvarstillstånd kan också införas regionalt. Förordningen skall föreläggas riksdagen för godkännande.


Tillbaka till innehållsförteckning

Följande ....