Gå direkt till innehållet

Republikens president Sauli Niinistös anförande vid ambassadörsmötet 22.8.2017 - Republiken Finlands president

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 22.8.2017

Republikens president Sauli Niinistös anförande vid ambassadörsmötet 22.8.2017

Vi samlas i dag till ambassadörsmöte i ett Finland som firar hundra år som självständig nation.

Under året har vi flera gånger lyft fram att Finland i internationell jämförelse klarar sig bra på många samhälls- och livsområden.  Vi lyfter inte fram dessa saker för att vi ska bli högfärdiga, utan för att vi också ska bli medvetna om hur mycket vi har att värna om.

Terrordådet i Åbo har fått oss att stanna upp vid denna fråga.  Det viktigaste vi har att värna om är människornas säkerhet och känsla av trygghet. Den har nu fått sig en törn.

Polis, räddningspersonal och medmänniskor gjorde allt vad de kunde i Åbo. Även i övrigt måste man göra allt som göras kan. Jag tror att en tillräcklig majoritet i riksdagen är beredd att utöka myndigheternas otillräckliga befogenheter och även noggrant reda ut om resurserna för att garantera säkerheten är tillräckliga.

Invandringen är en ofrånkomlig och väsentlig ingrediens i denna diskussion, vilket vi redan har sett. Åsikterna går kraftigt isär. Somliga föreslår att gränserna ska stängas medan andra motsätter sig tvångsavvisningarna. Många anser dock att frågan inte är så enkel. De sistnämnda har rätt.

Finland är bundet av internationella avtal om flyktingar och asylsökande, och dessa avtal följer vi. Även vår egen rättsordning binder oss. Även den följer vi.

Det är alltså skäl att tydliggöra detta faktum: Finland kan inte stänga sina gränser utan att isolera sig själv. Att återgå till gränskontroller i väst hindrar inte asylsökande från att komma in i landet, liksom gränskontrollerna inte heller hindrade dem vid östgränsen för ett par år sedan. Asyl söks även utan grund, och därför bestämmer rätten att de som vistas olagligt i landet ska avvisas. Vårt rättväsende hör till de främsta i världen, även i asylärenden. Ett allmänt förakt eller direkt motstånd mot dess avgöranden undergräver hela vår samhällsordning.

Invandringen kommer inte att upphöra. Vi har en svår diskussion framför oss: Hur kan vi upprätthålla vårt humana samhälle utan att samtidigt äventyra det? Det är skäl att föra en grundlig debatt om detta.

***

Det hundraåriga Finland har nu en internationell ställning som är stark i förhållande till vår storlek. Detta både möjliggör målmedveten verksamhet och förpliktar att värna om denna ställning.

Vår internationella ställning vilar på en stadig grund av demokrati samt stabilitet och välfärd som byggts upp genom ihärdigt arbete. Den bottnar i våra djupa och globala internationella kontakter, men också i finländarnas egen vilja och vårt lands förmåga att delta i internationellt ansvarstagande och samarbete.

Även vår säkerhetssituation är stabil. Ingen kan i dessa tider säga att man lever skyddad från allt ont, men våra huvudsakliga linjeval har visat sig vara fungerande i snabbt föränderliga förhållanden. Vår pelarmodell ger möjligheter till balanserande åtgärder. Om en pelare försvagas kan vi åtminstone delvis kompensera det genom att stärka de andra. Målet bör dock vara att hålla samtliga pelare funktionsdugliga.

Detta är inte någon lätt uppgift. Situationen i världen och därmed vår egen situation kommer knappast inom någon överskådlig framtid att kännetecknas av ro och frid. Därför måste våra lösningar och strukturer hålla för fortgående kritisk granskning. Även om vi redan har åstadkommit mycket, återstår det alltid mycket att göra.

***

Vår tid har ett skriande behov av stabilitet, ansvarsfullt ledarskap och fasthållande vid gemensamma spelregler. Efterfrågan på alla dessa är nu stor, men tyvärr är utbudet mycket litet. Situationen i världen är tvärtom mycket eldfängd och känslig.

De allvarliga konflikterna i Europas närområden fortgår. Konflikten i Ukraina har fastnat i ett instabilt läge: överenskommelserna om eldupphör håller inte, och genomförandet av Minskavtalet framskrider inte. Parterna skyller på varandra, och det är svårt att se någon utveckling i positiv riktning.

Detsamma gäller inbördeskriget i Syrien. Det mänskliga lidandet fortgår, och västvärlden, i synnerhet Europa står alltjämt maktlös. Även om våldet i området nu har minskat, är detta relativt sett lugnare läge ett resultat av tidigare besinningslöst dödande. Den ömsesidiga grymhet och det ömsesidiga hat som länge varit rådande i Syrien är inga bra byggstenar för landets framtid.

Turkiet är en central led mellan Europa och de oroliga områdena i Europas södra grannskap. Jag ser det som beklagligt att relationerna mellan EU och Turkiet har blivit allt mer problematiska. Turkiet är en viktig partner för EU och Finland, och Finland har alltid stött Turkiets europeiska väg. Därför är den senaste tidens utveckling och händelser i Turkiet mycket oroväckande, i synnerhet utövandet av kontroll över fri press och människorättsförespråkare.

I Finlands närområden fortsätter spänningarna, eftersom vi har framför oss en höst präglad av stora militära övningar. Emellanåt anser jag att de behandlas överdrivet alarmistiskt i den offentliga debatten, men det är helt klart att en kraftigt ökad militär aktivitet alltid för med sig risker, avsiktliga och oavsiktliga.

Finland är aktivt och initiativtagande när det gäller att stödja stabiliteten i Nordeuropa. Förra sommarens initiativ i fråga om flygsäkerheten över Östersjön är ett gott exempel på detta. Som en följd av det har Internationella civila luftfartsorganisationen ICAO:s arbetsgrupp för Östersjön återigen aktiverat sitt arbete, och man har i god anda avtalat om nya åtgärder för att förbättra flygsäkerheten i området. Det är värt att notera att både Nato och Ryssland har deltagit konstruktivt i arbetsgruppens arbete. Samtidigt har också en aktivare dialog i Nato-Rysslandsrådet fått stöd.

***

Det är mycket svårt att finna exempel på internationella processer som under det gångna året har utvecklats i positiv riktning. Några finns det dock. Läget inom Europeiska unionen har i någon mån stabiliserats. Ekonomin växer och likaså medborgarnas förtroende för unionen. Även i politiska val har de alternativ som representerat stabilitet utgått med segern.

För Finland är det särskilt uppmuntrande att EU:s säkerhetspolitiska roll målmedvetet har stärkts. Under hösten kommer man inom EU att gå igenom framtiden för krishanteringsinsatserna, utvecklingen av försvarsindustrin, bemötandet av hybridhot och aktiveringen av det permanenta strukturerade samarbetet.

Det faktum att det rör på sig är nu viktigare än det slutliga målet. Varje steg som tas stärker EU:s förmåga att sörja för medborgarnas säkerhet. Detta i sin tur stärker medborgarnas förtroende för vårt gemensamma Europa. Det är länge sedan EU senast befann sig i en positiv spiral. Denna möjlighet bör inte slarvas bort.

Att dialogen mellan EU och Ryssland har blivit aktivare är också välkommet. Även om vi har olika syn i många frågor är det viktigt att det finns en strävan att finna faktorer som förenar. Min egen erfarenhet från mina diskussioner med president Putin i Nyslott var att även om Ryssland i många frågor fortfarande står orubbligt, söker landet nu i en del frågor även ett mer konstruktivt grepp. I synnerhet i fråga om förbättrandet av flygsäkerheten i Östersjön och problemet med svart kol i den arktiska regionen fann jag gensvar. Även den nordliga dimensionen och dess mål kommer man troligen att hålla i minnet.

***

I fjol konstaterade jag i denna sal att det är bra att kunna se lite längre, och även att kunna se på sikt. Detta vill jag uppmuntra er till i dag.

Grunderna för vår existens hotas av vår egen ohållbara utveckling. Att hejda klimatförändringen är den mest akuta, om än inte enda utmaningen vi står inför. Även risken för sinande resurser och den minskande mångfalden i naturen utgör allvarliga hot.

Jag har upprepade gånger påpekat att den arktiska regionen är central med tanke på klimatförändringen.  Uppvärmningen där är redan nu dubbelt så snabb som i resten av världen. Den smälter istäcket och permafrosten under det. Det gör att mörkt hav och land kommer i dagen, vilket frigör metan och gör att klimatet värms upp ytterligare. Arktis undergång innebär hela världens undergång.

Vårt ordförandeskap i Arktiska rådet, som inleddes i maj, erbjuder ett naturligt forum för att ta upp dessa frågor. Men Arktis är inte enbart en angelägenhet för länderna i regionen utan en fråga som angår hela mänskligheten.

Det är hoppingivande att man inom Arktiska rådet redan kommit överens om strävanden som siktar till att begränsa utsläppen av svart kol. Vägen till praktiska åtgärder är dock bara påbörjad och för att vi ska lyckas med uppgiften kommer det att behövas konstruktiv medverkan av alla länder.

Ett annat tema som är avgörande för mänskligheten är frågan om massförstörelsevapnens, framför allt kärnvapnens framtid. Under den senaste tiden har Nordkoreas oacceptabla åtgärder gjort att frågan blivit särskilt aktuell.

Det har förekommit oro över Nordkoreas kärnvapenprogram redan i åratal. Trots flera beslut av FN:s säkerhetsråd har landet fortsatt med sitt kärnvapenprogram och utvecklandet av ballistiska missiler. Det är inte längre enbart en fråga om säkerheten i området, utan om den globala säkerheten.

I en tid då relationerna mellan stormakterna är ansträngda är det positivt att säkerhetsrådet i början av augusti kunde anta en gemensam ståndpunkt om att fördöma missilproverna och skärpa sanktionerna. Man bör få till stånd en dialog med Nordkorea så att det farligt avancerande vapenprogrammet kan frysas och egentliga förhandlingar inledas.

I och med att det internationella säkerhetsläget har försämrats har oron för att vi ska råka in i något slags ny spiral av kärnvapenupprustning ökat. Det har till och med funnits tecken på att man simulerat användning av taktiska kärnvapen i samband med krigsövningar. Därför är det på sin plats att diskutera en fortsättning av kärnvapennedrustningen.

Det är inte svårt att förstå intentionerna hos dem som drev på de internationella förhandlingarna om en överenskommelse som förbjuder kärnvapen. Syftet är gott, men huruvida detta möjliggör verklig kärnvapennedrustning är oklart. Kärnvapenstaterna deltog nämligen inte i förhandlingarna, och de har tagit avstånd från förhandlingsresultatet.

Finland, liksom majoriteten av EU-länderna, deltog inte i förhandlingarna. Vi var bekymrade över att processen snarare försvårar än underlättar icke-spridningssystemet. För att vi ska kunna minska på kärnvapnen krävs engagemang och medverkan av kärnvapenstaterna. Nästa tillfälle att hitta ett sätt att stödja såväl kärnvapennedrustning som icke-spridning ges vid FN:s stundande generalförsamling. Och i den diskussionen deltar Finland aktivt.

***

Världen och dess geopolitik förändras nu i accelererande fart. Det känns som att vi befinner oss i en labyrint – det som i går såg ut som en utgång är i dag en återvändsgränd.

Vid den här tidpunkten, när sommaren är som bäst och jag träffat er, har jag år för år varit allt mer övertygad om att jag nu sett allt som finns att se i världens gång, nu kommer inga fler lika stora förändringar. I år tänker jag inte längre så – ingenting förvånar mig längre.  Förutom kanske det som trots allt komma skall.

Samma har ni stått inför och kommer att stå inför även i fortsättningen. Men vi som är små, vi har den styrkan att vi inte har behov av att vara stora.

Skriv ut
Detta dokument

Uppdaterat 23.8.2017

© Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi